Precis i början när vi hamnade i Göteborg kändes allt så främmande. Jag är uppvuxen och född i en väldigt liten ort, ganska långt borta från göteborg. Jag är inte någon storstads människa, jag hade aldrig åkt spårvagn tex. Jag brukade inte ens åka till storstan på semester. I min värld åkte det högst ca 2-3 bilar på samma gata. Jag hade nog inte det minsta trafikvett när jag klev ut utanför sjukhuset i Göteborg, i en stad där alla körde fort och dessutom hade så bråttom hela tiden. Att trängas på spårvagnen och stå i kö i varenda mataffär är verkligen inte min grej. Jag vantrivdes, det tog väldigt lång tid innan jag vande mig vid allt folk. Det kändes som jag hade hamnat i ett helt annat land. Det gjorde att jag kände mig fruktansvärt liten, ensam och fruktansvärt rädd faktiskt.
I allt detta bar jag på sorgen, frågorna, oron om hur det skulle bli, om han skulle överleva, att vara så långt hemifrån i en helt annan värld gjorde mig vilsen. Detta gjorde nog att min hemlängtan dels var så jobbig, för att jag hade så svårt att anpassa mig till storstan, att allt var så stort. Att hela sjukhusområdet var lika stort som typ 3 kvarter hemma hos mig.
Jag skulle aldrig kunna bli en storstads tjej det inser jag efter 4 månader i Göteborg.
Inlägg
2 kommentarer:
<3
hemskt det du går igenom, vilken hemsk situation ni går igenom, blev och är gripande av din blogg, har en 1½ åring hemma som är vild, kastar fjärrkontroller och andra grejer som har batteri i golvet för att plocka ur dom, säger till mina äldre barn, för jag lägger alltid undan dom att dom med ska göra det, för en olycka händer bara på några sekunder... Hoppas nu att det går bra för er, och nu ska jag gå igenom allt med batterier här hemma så inte min lilla pojke äter dom, hemskt att det ska vara så lätt att få ut batterier så lätt från miniräknare med, och andra grejor, det borde inte vara så lätt för det är en giftig farlig grej och så lockande för dom små... Tack att du delar med dig din historia, du är otroligt stark som går igenom detta och jag önskar er det bästa nu... Ta hand om er, hittade dig genom min kollegas blogg, Tanna & devil och du kommenterat om gå sele för barn, jag kommer köpa en nu, för min lille pojke är så vild, har en valp på 4 månader men vet det känns dumt att ha sele på barn men handlar det om säkerhet så skiter jag i känslan på att det känns så, bättre trygghet än en olycka händer, har diskbråck ryggen funkar inte bra så om den hakar sig kan jag inte hindra en olycka om jag då haft en sele då... Han nu hatar sitta i vagnen, bara skriker, bor i Newcastle Upon Tyne i England nu och där vi bor är det så trafikerat, men vägar vi går på promenad helt ok, ingen trafik, då ingen sele, han får springa lös i lov it, men istället för massor med skrik på honom, på trafikerade ställen så kan selen vara ok, bara då tycker jag annars ska dom springa som dom vill <3
massor med styrke kramar!
Skicka en kommentar