Första besöket på sjukhuset.

Om vi går tillbaka ett steg, så långt som till uppvaket efter att de plockat bort det batteriet som satt fast i matstrupen. Där stod jag över den där spjälsängen som min son låg i med v-sond. Jag minns hur skrämmande jag tyckte det var med den där slangen i näsan. Jag förstod aldrig den nytta den skulle göra. Och för att inte tala om hur skrämmande det var att han hade en pvk som han fick sockerdropp igenom. För mig var det enormt skrämmande, det närmaste sjukhus vi har varit med våra barn har varit en speta under foten, eller vanliga förkylningar. När han låg där på uppvaket öppnades en helt ny värld för mig. Jag var jätterädd, och undra då hur rädd min älskade lilla pojk måste ha varit.

Jag minns när narkosläkaren sa att det gick bra att plocka bort batteriet och att det var väldigt svullet där det hade suttit. Och om ni har riktig otur så kanske han får sondmatas resten av sitt liv. De tankarna som snurrade i huvudet då går inte ens med ord beskriva. Jag tror aldrig jag riktigt förstod vad han menade. Vaddå sondmatas? Jag hade tusen frågor men det han sa sedan var bara, bäst att ni pratar med läkaren. Jag minns att jag samtidigt blev väldigt arg för att han svarade mig. Han kan ju inte säga en sån sak för att sen inte ens förklara vad han menade. Jag minns då att jag inte ens förstod skillnaden på narkosläkare och vanlig läkare. De hade ju samma kläder. Jag var så fruktansvärt förvirrad.

När jag sedan fick träffa läkaren och han talar om att det gick bra att ta bort batteriet och att det var en svullnad pga av att batteriet suttit så länge. Vaddå länge tänkte jag? 13 timmar, vi åkte ju direkt in till akuten. Men 13 timmar var mer än tillräkligt, 13 timmar låter ju inte så länge.

Men att han skulle få äta efter ett par dagar, de dagarna gick fort. Och den glädje jag kände när han sen igen fick dricka sin välling ur nappflaskan igen var enorm, jag minns att jag grät av glädje.

Under dessa dagar som jag och min man spenderade på sjukhuset var vi så chockade över att det faktiskt fanns människor som bodde där längre perioder med sina barn. Och vi frågade oss många gånger hur man klarar av nått sånt. Efter våra 3 dagar på sjukhus var vi så trötta att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Men vi klarade det, vi klarade våra 3 dagar och fick äntligen åka hem..

Ja om vi ändå hade vetat bättre. Ibland kändes det som om livet skrattade lite åt oss.