Andra veckan.

Andra veckan började han bli lite bättre, orkade sitta upp korta stunder. Vi satt i sängen och bar in den ena leksaken efter varandra. Det var egentligen ingenting som han hittade som han fastnade för. Han började smått fråga efter att få gå ut. "Ut sa han och pekade på dörren". Det var med sorg i hjärtat man fick förklara att det inte var möjligt, man visade slangarna som satt i väggen och förklarade att det inte gick, om han förstod varför vet jag inte. Men många gånger slutade det med att han kastade sig bakåt och skrek hejdlöst. Han var både arg och ledsen. Från att han varit ett sånt levnadsglatt barn till att sitta i sängen och det enda han ville va att få komma ut.

Läkaren planerade att söva ner han igen mot slutet av veckan för att kolla hur det ser ut i matstrupen på honom igen. Vissa dagar var bättre än andra, vissa dagar var han piggare än dagar. Det gick upp och ned precis hela tiden. Jag började tycka att livsgnistan började försvinna för han. Han var inte alls så levnadsglad längre, hela han började bli förändrad vilket var fruktansvärt som mamma att få se.

Vi började att förflytta honom från sängen till soffan de stunder han var piggare, men att hålla reda på slangarna och droppställning var en hel vetenskap. Man var livrädd för att cvkn skulle dras ut, och pegen i magen var fortfarande så skrämmade att jag inte utan hjälp klarade av att tvätta den morgon och kväll. Allt var så nytt och så främmande fast vi gick in på andra veckan. Man var så liten samtidigt som man var tvungen att vara stark och inte bryta ihop. De korta stunder man gick ifrån honom försökte jag ringa nära & kära och tala om hur läget var.

Jag ringde de andra barnen ofta och försökte tala om så gott det gick hur det var och hur allting låg till, men orken var på väg att ta slut. Det kändes som man var där men ändå nån helt annanstans på samma gång. Allt var så fruktansvärt overkligt. När man var hos honom satt man med ett sjukt barn, gick man i korridoren var det sjuka barn, var man i cafeterian var det sjuka barn, var man på Ronalds var det sjuka barn, det var sjuka barn precis överallt.

Slutet av veckan började lida mot sitt slut och samtalet med läkaren innan han skulle sövas ner kom. Han förklarade att han skulle sövas ner pga att de ville se om det slutat fräta i matstrupen. Jag förstod ingenting, mina tankar var.. "Slutat fräta, men nu fräter det väll inte fortfarande?" Men det tog visst 3 veckor innan det slutade fräta förklarade han. Jag frågade om igen.. Blir han bra? Samma svar igen, "Vi måste vänta och se". Jag frågade hur lång tid tar det innan han är frisk. Samma svar.. "Vi måste vänta och se". Jag frågade när tror du vi får åka hem.. Han svarade.. "Har inte en aning, bara att vänta."

Mina 3 veckor som jag hade satt som mål, som jag trodde han skulle bli frisk på var ju snart här. Jag började någonstans förstå att denna resan skulle bli lång. Mitt nästa mål var att härda ut sövningen, får reda på mer då, att flickorna skulle komma till oss veckan efter och bo med oss på Ronald huset.