V.14

Nu denna veckan blev det dags för flickorna att åka hem på söndagen. Vi planerade en utflykt in till staden på kulturkalaset, nu skulle vi jobba för att vi skulle få ta med Tim på denna och få åka hela familjen. Så på måndagen bestämde vi får att gå till sjukhuset och be att få prata med läkaren. Och när vi satte oss ner och pratade med honom så efter lite tjat fick vi ta med Tim in till stan på onsdagen. Sen frågade vi vad det skulle krävas för att vi kunde få ha tim hela tiden borta på Ronald huset, alltså få sova med honom där borta. Och först ville han inte alls, sen gick han med på att vi kunde få testa om vi lärde oss maskinen med vätskeersättningen själva, vilket inte skulle bli några problem, vi hade varit på sjukhus i 3½ mån nu och vid detta laget kunde vi allt som rörde våran son.

Så äntligen denna natt skulle vi sova som en familj för första gången på 3½ mån, den känslan var underbart, och vi skulle få åka iväg med honom för första gången på 3½ mån också. Jag var så lycklig, tänk att man kunde bli så lycklig för saker som innan varit så självklara. Innan detta hände åkte man vart man ville, man bestämde över sig själv. Och den känslan försvann när vi hamnade på sjukhus, men sakta kändes det som om jag bestämde över mitt barn igen.. Lite, lite.. och sakta och sakta kom den känslan tillbaka.

Flickorna var överlyckliga över att få ha hela familjen samlade. Den känslan för oss alla var riktigt, riktigt obeskrivlig.