Vecka 7

Tim blev piggare och piggare igen för varje dag som gick, hans största plågor just vid detta tillfället var nog när han skulle kissa, han vågade helt enkelt inte. Så han höll sig och höll sig för han var livrädd att det skulle göra ont. Vi fick flera gånger om dagen lura han till att kissa. Vi fick spola vatten samtidigt som vi sa kissa, kissa, kissa hela tiden för att han till slut inte skulle kunna tänka på nått annat utan att kissa. Funkade inte det och han inte tömde blåsan fick vi gå in i badrummet och plaska i en balja så att han kissade, allt detta för att han skulle slippa få en kateter, det räckte med de slangar han redan hade.

Efter ett par dagar släppte rädslan för att kissa och allt gick till sina vanliga rutiner. Fick gå i korridorren med vagnen mellan 11.00-12.00 efter att han nu fått 15 ml välling i gastrostomin. Det ökade sakta, sakta. 15 ml välling var ju inte direkt nått han ens kunde märka i magen, men de var så rädda för att hans mat skulle backa. Hade den gjort det så hade det ju hamnat i lungan istället, och det var inget någon ville riskera. Sen fick vi gå ut mellan 15.00-19.00 på dagen och då utan dropp. Det var den enda gången på dagen man kände att man levde.

Att sitta på ett sjukhusrum när solen står som högst på himlen är inget jag önskar någon. Att inte kunna åka och bada med barnen hela familjen tillsammans är också något som smärtar otroligt. Att hela tiden få dela upp oss vad vi än skulle göra är inget jag önskar någon ska få uppleva. I slutet mot vecka 7 var det dags att bli nersövd igen för att titta om det ändrat sig något i matstrupen.