Vecka 16.

Nu hade det blivit dags för att gå ner ytterligare en gång till i matstrupen och titta för att se hur hålet/hålen såg ut. Denna gången hade de planerat att ta prover från lungorna, titta i luftvägarna. Jag visste ju att oavsett resultatet skulle jag få vara här minst 1-2 månader till. Oavsett om det skulle bli operation eller inte så skulle vi bli fast här ett tag till. Jag visste ju att läkt var han inte, hostan var likadan så jag försökte intala mig själv att det skulle få bli operation, men tror inte att det går att förbereda sig för det.

När allt var klart och vi skulle få träffa läkaren så säger han att det inte fanns ett hål till utan det var det hålet vi vetat om hela tiden som inte var läkt, som läckte över. Det läckte fortfarande över saliv i lungorna. Vilket innebar att det var tvungen till att bli operation så småningom. Så ni kan åka hem..

Vänta.. vad sa du? Kan vi åka hem? Jag vågade inte hoppas, men här slutade jag att lyssna, det enda ordet jag hörde var hem. Sen försvann hans röst. Jag var tvungen efter en stund att fråga.. Vad menade du med att vi kunde åka hem? När kan vi åka hem menar du, när operationen är klar? Och han svarar Nej, är det för tidigt imorgon?

Jag trodde nog jag hört fel, när läkaren gått rullade det stora tårar på min kind, men denna gången av glädje. Vi skulle få åka hem, helt ofattbart. Vi gick till Ronald, man kan tro att vi nu skulle haft bråttom med att packa och städa. Men vi var nog för chockade för när vi kom tillbaka satte vi oss på rummet och bara stirrade. Tog nog 2 timmar att förstå att detta var sista natten för denna gången vi sov här. Att vi sen skulle få åka hem till flickorna, och till alla nära och kära och för att inte prata om våra djur.

Vi packade och städade så vi var klara vid 10-tiden. Upp till sjukhuset för sista kontroll och för att prata med läkaren igen. Han skulle skicka en tid när vi skulle vara tillbaka för operation, vi skulle bli tvugna att mellan landa i jönköping på vägen hem för att hämta inhalator och pumpen till vätskedroppet som han hade på nätterna.

Sen satt vi i bilen på väg hem.. Helt otroligt.. vi var på väg hem. Detta hade jag aldrig kunnat drömma om när denna veckan började.. På väg hem liksom, så ofattbart, känslan går inte en beskriva..

VI FICK ÅKA HEM!