Men min mamma och min syster åkte hem på söndag så jag minns att denna veckan grät jag till största del mig igenom vecka. Efter ett par underbara dagar skickades man tillbaka till verkligheten igen. Att få vara kvar men inte få åka hem började bli fruktansvärt jobbigt. Att vara tvungen till att vara på sjukhusområdet hela tiden började bli enormt påfrestande. Till en början finns det saker att titta på eftersom allt är nytt, men nu tog sakerna slut att göra. Man hade liksom redan gjort allt. Allt jag kunde tänka på denna veckan var bara hem, hem, hem. Man tappade hoppet lite att få komma hem.
Allt kändes så fruktansvärt orättvisst, man undrade hela tiden.. Varför just oss? Hemlängtan satt som ett sug i magen. Om det bara kunde bli början av augusti snart så vi kunde få beskedet att han hade läkt fint, att han nu skulle få börja äta och vi skulle få åka hem och vara en normal familj igen. Hur skulle jag kunna stå ut tills dess?
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar