måndagen den 7:e november 2011

Hemma i soffan!

Det som så många andra inte förstår för det är så självklart det är att få sätta sig i soffan när kvällen kommer o bara ta det lungt framför tv:n. Det är inte lika självklart för mig längre. Jag har lärt mig att inte ta saker för givet för vardagen kan ryckas upp precis i vilket ögonblick som helst. Livet är inte självklart, att få sitta i soffan o njuta av kvällen är inte självklart. Och varenda kväll njuter jag, njuter mer nu. För jag vet att när som helst kan livet ändras.

tisdagen den 1:e november 2011

Slapp operation!

Var som en sten föll från hjärtat i måndags när läkaren kom och sa att det inte blir någon operation i dagsläget. Eftersom Tim blivit mycket bättre. När vi kom till sjukhuset i maj var hålet 2 cm stort. Nu i måndags var det 2 mm litet! Så det har blivit en stor förändring.

Nu väntar vi på ett par undersökningar innan vi kan åka hem. Sen kan vi leva på hoppet några månader till innan det blir operation. Nu har han ett par månader till på sig att försöka läka ihop det själv.

Underbart!

fredagen den 28:e oktober 2011

Ronald McDonalds, det andra hemmet!

Ligger på rummet på Ronald nu och går igenom dagen i huvudet. Vi fick vara hemma ca 8-9 veckor, underbart. Fast när vi klev in på sjukhuset och på Ronald kändes det som vi aldrig varit borta, kändes som vi gått och nött vägen i alla dessa veckor ändå. Fast i huvudet när jag varit hemma har jag ju fortfarande vandrat vägen mellan sjukhuset och Ronald.

Vi hade inskrivning, Tim blev verkligen så tillbaka dragen så fort vi kom hit, och även om han bara är 2 år tror jag han förstår. När vi gick till behandlingsrummet skrek han ajj, ont. Han minns.. Vi försökte lugna honom. Inte bara han som återupplivar sin mardröm igen. Jag tycker så synd om honom, att han ska behöva uppleva detta igen. Jag vill kunna byta med honom.

På måndag sker operationen om inget har förändrats, ser det likadant ut i matstrupen nu som i augusti blir den hemska operationen av!

torsdagen den 27:e oktober 2011

Kan inte sova!

Sista natten hemma i sängen, miljoner jävla tankar far runt. Nu är det dags att åka tillbaka till Göteborg imorgon, är verkligen jättejobbigt. Känns som om jag får återuppleva min mardröm igen. Att han skulle vara själv läkt har jag slått bort eftersom jag vet att jag skulle gå ner mig för mycket om jag fick ett besked om att det fanns ett hål när jag intalat mig att det inte finns det! Så det finns fortfarande ett hål ( även om mkt talar för att det inte gör det).

Imorgon åker vi i allafall..vilket kommer bli en sömnlös natt!

söndagen den 23:e oktober 2011

Snart dags!

Nu har vi kommit till veckan då det är dags att åka tillbaka till göteborg, på fredag går våran bil de hemska 25 milen igen. Bort från tryggheten och rätt in i mardrömmen en gång till. På månad den 31 oktober är det dags för den operationen som ska göra prinsen frisk. Den där hemska operationen som har fått mig att ligga vaken varje natt i 2 månader. Under dessa två månader har Tim blivit så pass frisk att jag inte vet om jag vill gå med på operationen, förra månaden när det var dags att åka så var han pigg, sista månaden har han blivit ännu piggare vilket känns otroligt skönt. Och därför känns det som att operationen inte längre är lika nödvändig, det måste finnas ett annat sätt att få min prins frisk.

På fredag åker vi iallafall tillbaka till Göteborg. Tillbaka till mardrömmen..

onsdagen den 28:e september 2011

Läkarsamtal!

Idag ringde läkaren och frågade hur det gått med Tim sedan vi pratades sist. Och bara sista veckan har det blivit stor förändring, han hostar inte alls lika mycket. Ja rent allmänt mår han som vilket barn som helst. Så han frågade faktiskt själv om vi ville skjuta fram operationen, och det var ju precis det vi hade tänkt att åka ner och säga, så ingen blev ju gladare än jag.

Så detta innebär att vi har 5 veckor till här hemma på oss att läka, vilket är helt underbart. Och om han inte läkt tills dess blir det operation, men jag känner mig mer hoppfull nu eftersom det blivit sån förändring på honom bara denna veckan..

Så idag känns lite lite för bra..!!

söndagen den 25:e september 2011

Att anklaga sig själv.

Precis i början när detta hände, när de hittade ett batteri i matstrupen på Tim, när jag förstod hur riktigt allvarligt det är när ett barn sväljer ett batteri så anklagade jag mig själv, jag levde med ständig ångest i ett par månader. OM jag inte skulle hängt tvätt just då hade det aldrig hänt, OM jag inte vänt ryggen till honom hade det aldrig hänt, OM jag aldrig köpt den där badrumsvågen hade det aldrig hänt. Det fanns så många OM, och dessa tankar fanns hela tiden. Man anklagade sig själv precis hela tiden. Man kände sig som världens sämsta mamma.

Vi bor i en liten, liten ort där alla känner alla och där en sån här historia blir så känd och så stor, alla pratar om det. När jag varit ett par månader i Göteborg så fick jag höra att någon i våran ort skulle ha sagt att vi var oansvariga föräldrar, det gav ju mig mer vatten på min kvarn. Det var ju det jag tyckt vi själv varit. Nu var det ju inte bara jag som kände mig som världens sämsta mamma, nu tyckte ju även andra det. Då måste det ju vara så?.

Nu när det gått ett tag och jag fått komma hem och se det med andra ögon, tänka lite utanför sjukhusmiljön VET jag att detta kunde hänt vem som helst. Jag är ingen dålig mamma, jag är istället en lyckligt lottad mamma som fick behålla min son när olyckan var framme, men det tog lång tid innan jag förstod att det var så. Det tog lång tid innan ångesten över att allt skulle vara mitt fel försvann.

Jag tror att det är bestämt vad som ska hända oss, jag tror det redan är förutbestämt vad som ska hända, och jag tror att hade inte detta hänt, hade jag kunnat förhindra att detta skulle hända så hade nått annat hänt. Jag måste tro att det fungera så för att kunna gå vidare och inte låta ångesten av att vara världens sämsta mamma äta upp mig.