söndag 25 september 2011

Att anklaga sig själv.

Precis i början när detta hände, när de hittade ett batteri i matstrupen på Tim, när jag förstod hur riktigt allvarligt det är när ett barn sväljer ett batteri så anklagade jag mig själv, jag levde med ständig ångest i ett par månader. OM jag inte skulle hängt tvätt just då hade det aldrig hänt, OM jag inte vänt ryggen till honom hade det aldrig hänt, OM jag aldrig köpt den där badrumsvågen hade det aldrig hänt. Det fanns så många OM, och dessa tankar fanns hela tiden. Man anklagade sig själv precis hela tiden. Man kände sig som världens sämsta mamma.

Vi bor i en liten, liten ort där alla känner alla och där en sån här historia blir så känd och så stor, alla pratar om det. När jag varit ett par månader i Göteborg så fick jag höra att någon i våran ort skulle ha sagt att vi var oansvariga föräldrar, det gav ju mig mer vatten på min kvarn. Det var ju det jag tyckt vi själv varit. Nu var det ju inte bara jag som kände mig som världens sämsta mamma, nu tyckte ju även andra det. Då måste det ju vara så?.

Nu när det gått ett tag och jag fått komma hem och se det med andra ögon, tänka lite utanför sjukhusmiljön VET jag att detta kunde hänt vem som helst. Jag är ingen dålig mamma, jag är istället en lyckligt lottad mamma som fick behålla min son när olyckan var framme, men det tog lång tid innan jag förstod att det var så. Det tog lång tid innan ångesten över att allt skulle vara mitt fel försvann.

Jag tror att det är bestämt vad som ska hända oss, jag tror det redan är förutbestämt vad som ska hända, och jag tror att hade inte detta hänt, hade jag kunnat förhindra att detta skulle hända så hade nått annat hänt. Jag måste tro att det fungera så för att kunna gå vidare och inte låta ångesten av att vara världens sämsta mamma äta upp mig.

6 kommentarer:

Pernilla sa...

Det är nog naturligt som mamma att anklaga sig själv som du gjort. Alla normala mammor skulle nog gjort det samma.
Nu är det ju en hemsk OLYCKA som hänt er. Det skulle kunna ha hänt vem som helst.
Folk kommer alltid att prata för det tar bort fokus på de själva.
Tycker ni är starka. När allt är över kommer ni vara mycket starkare, lyckligare och nöjdare än många andra idag.

Kämpa på!

Jessica - En flicka som är stark sa...

Jag tror att det är en naturlig reaktion att anklaga sig själv i början. det måste ha varit fruktansvärt att veta att andra säger så om en. Såklart är det ingens fel det här. En olycka kan man inte göra något åt, även om man lätt tar på sig skulden. Känns skönt att veta att du släppt det nu i alla fall, för det är inte fel.

Kämpa! Jag hejar på dig och din familj! (speciellt på lilla Tim)

Johanna sa...

Jag tror det är vanligt man anklagar sig själv.... men sen tror jag med saker händer av en anledning..

kommer han bli helt återställd igen?

Nej gps på barn, nej tack!

☆ Magdalena ☆ sa...

Man KAN verkligen inte skydda sina barn från alla olyckor, det finns verkligen INGEN som helst chans.

Den som påstår nåt annat ljuger, den som anklagar andra är själv sämsta sortens människa.

Olyckor händer och det fattar vilken normalbegåvad människa som helst, gör man inte det, så är man väl inte normalbegåvad kanske...

Med totalt 6 barn i familjen kan jag skriva upp på det, de har satt i halsen, trillat ur sängen, trillat i trappan, slagit upp stora sår, skurit sig osv.... klippkort på akuten? Jajamän!

Anna sa...

Hejsan! Jaa, jag vet hur det är att spendera tid på sjukhuset. Min mamma gick bort i cancer, precis som de flesta i min släkt och jag har själv spenderat en hel del tid för egen del där också. Det suger, men den här gången önskade jag nästan att få spendera tid på sjukhuset. Tyvärr blir det begravning och allt vad det innebär istället - som alltid i min släkt, pga cancer.

Gick in här och streckläste hela din blogg efter att du kommenterat hos mig. Fruktansvärt det ni gått igenom, kan inte tänka mig hur det känns... men gud vad fantastiskt att det gått åt rätt håll. Jag tänker på er! Vilka kämpar ni är och helt fantastiska verkar ni allihopa.

Dokken sa...

Googlade på "lyckligt lottad" och hamnade här. Jag kommer själv från ett rätt litet ställe, har bott på ännu mindre ställen, och har verkligen avskytt mindre samhällen på grund av hur snabbt rykten sprider sig. En knapp tröst är ju att vända sig till att man själv i alla fall tror på och känner till sanningen. Men under min flykt insåg jag att det inte är var i världen man är som definierar vem man är. Det är vem man är i världen. Det positiva övervinner alltid det negativa, det är vad jag tror på, trots detta käkar jag "lyckopiller". Vilken fantastisk insikt du har! Och vilken otrolig förälder du/ni ger känslan av att vara när jag läser detta! Själv har jag svalt både grus, häftstift och ett och annat mynt, och mår fint idag. Barn undersöker världen med munnen, det är inte så konstigt, vi har trots allt inte lika bra känsel någon annanstans på kroppen. Tänk vad irriterande ett hårstrå i munnen kan vara! Jag hoppas innerligt att lille Tim repar sig och klarade sig från invärtes skador, och önskar er familj gott i framtiden (skickar lite julhälsningar också, så här års) /Maria, 23