tisdag 6 september 2011

Vecka 4

Vi var på något sätt tvugna att hitta en vardag i allt detta nya. Vi kastades in i värld vi inte hade en anning om att den existerade. Men konstigt nog är vi människor väldigt lätta att anpassa oss. Jag trodde aldrig att det skulle gå att få en vardag i Göteborg på sjukhuset, men det gick lättare än vad man trodde. Det var de små ljusa glimtarna som man levde för, att de ändrade 5 ml vatten till 10 ml vatten i gastrostomin, att vi fick 2 timmar istället för 1 då vi kunde gå ut med honom. Nu började vi smått lämna just själva sjukhuset för att kunna gå ut och gå ute i friska luften en stund med han. Man hittade de små glimtarna hela tiden, att hans hosta blev mindre, att det blev mindre luft i påsen som satt fast i gastrostomin. Man hittade ett sätt att överleva.

Man lärde känna andra mammor på Ronald huset som kände samma känslor som en själv, man fick se att tankarna och känslorna man bar inte var onormala. Man blev hjälp konstigt nog att okända människor som man aldrig hade träffat om man inte hade hamnat där. Många gånger fick man mer hjälp och stöd av de än de nära man hade runt omkring sig. Hela 4:e veckan försvann i en vardag kan man säga.. Även om hemlängtan inte försvann så började man på något konstigt sätt att anpassa sig till sitt nya liv i sjukhusmiljö. Mitt nästa mål var vecka 5 då de skulle söva ner han igen för att kolla hur det såg ut i matstrupen, man var på något sätt tvungen att sätta mål för sig själv. Mitt absolut sista mål jag hade i slutet av juni var början av augusti.

För under hela denna resans gång intalade jag mig att början av augusti skulle han vara frisk och vill skulle vara hemma till flickornas skola började igen. Under tiden fick man bara hitta ett sätt att överleva och hålla huvudet ovanför ytan och vara stark.. För resten av familjens skull.

2 kommentarer:

lingelvung sa...

Hej! När jag var sex år fick min 2-åriga bror cancer och vi spenderade närmare ett år på sjukhuset i Linköping. Jag tänker lite på dina tjejer, eftersom jag minns allt ur en liknande vinkel. Jag tror att det är viktigt att ni förklarar för dem med enkla ord att ni är stressade och ledsna nu, men att ni inte alltid kommer att vara det. Jag mådde rätt bra under min brors sjukdom, jag fick extremt mycket uppmärksamhet och överöstes med pyssel och leksaker. Men mina föräldrars känslor påverkade mig absolut. Några månader efter att min bror blev frisk och vi återkom till vardagen så kom min reaktion. Det började med att jag kissade i sängen väldigt ofta och vaknade av fruktansvärda mardrömmar. En natt kom min mamma in till mig och upptäckte att jag hade ett krampanfall som slutade med att jag kissade ner mig. Efter många undersökningar så konstaterade läkarna att det måste varit en stressreaktion efter allt som hänt. Även om ni vill skydda era flickor från era reaktioner så kommer de att märka hur ni mår. Så var öppna med det och var inte förvånade om deras reaktioner kommer när allt är över. Att ni gråter tillsammans är jättebra. Hoppas allt löser sig snart! Ta hand om er. Kramar Ling

TuriOturen sa...

Lingelvung: Jätteskönt att läsa det ur din synvinkel, var det gäller mina flickor. För tyvärr är inte allt över än, vi är hemma nu hela familjen ett par veckor.. Så det var ganska bra att se dig skriva om vad som kan hända när allt är klart, eftersom det inte är det än. Jo mina flickor fick en bra sommar trots allt som hänt, och vi har varit väldigt öppna och pratat mycket med varandra under denna tiden.

Tack för du läser :D