Vecka 12.

I början av veckan började han bli piggare och de började mata upp magen mycket, bytte även ut vällingen till sondmat. En sondmat med extra energi i. Nu behövde vi bara vara på sjukhuset på natten och sen gå dit och mata honom var 3:e timma. Efter matningen fick vi vara på sjukhuset en timma efter för att kolla så att maten inte skulle backa för honom.

På onsdagen var det planerat att de skulle gå ner och kolla i matstrupen på honom igen. Denna veckan kom min mamma och hennes man för att hälsa på. Det var så underbart att få ha mamma hos sig. Den stöttningen som min man gav kunde jag inte få från annan. Samtidigt som vi gått igenom detta var det riktigt jobbigt för mamma. Som hon sa många gånger.. "Det är dubbelt för mig, jag har inte bara mitt barnbarn att vara orolig för, jag har även min dotter." Och jag kan förstå hur hon menar, det måste vara jobbigt för mamma att till största del få vara hemma, så långt borta och oroa sig.

Det flöt på bra fram till onsdag. Vi träffade läkaren dagen innan. Och Tim tittar med bedjande ögon på honom.. Säger "äta" och pekar på munnen. Läkaren svarar honom, Du får nog äta redan imorgon Tim om allt går bra. Att få höra de orden var underbart.. Vi trodde alla att nu var slutet nära.