Första veckan.

De första dagarna eller rättare sagt den första veckan gick ganska så fort trots allt. Min lille son var så medtagen att han sov nästan hela tiden. De korta stunder han var vaken var han mest arg, arg på situationen skulle jag, arg för att inte kunna röra sig fritt. Och framför allt hade han nog fruktansvärt ont. Den smärtlindring som fanns att tillgå var alvedon. Under dessa dagar började han med att visa att han hade vilja av stål och han började att visa det genom att skrika NEJ & UT till sköterskorna så fort de började närma honom. De korta stunder jag och min man lämnade våran son var endast för att sköta det nödvändigaste som toalettbesök och mat. Vi åt i skift och vi sov i skift borta på ronalds huset. Varanan natt som vi som hos sonen blev inte mycket sömn eftersom de kom in på kontroller en gång i timmen.

Man hann inte tänka på mycket denna veckan, det enda man tänkte på var.. Bli frisk, snälla överlev detta. Längtan efter våra andra flickor blev väldigt påtaglig, men man fick sätta så mycket känslor åt sidan för att koncenterar sig på att vårat lilla älskade barn skulle ha så lite ont som möjligt och för att hans dag skulle bli så bra som möjligt. De korta stunder man spenderade på ronald huset var man så trött så man orkade inte ens tänka.