Precis i början när vi hamnade i Göteborg kändes allt så främmande. Jag är uppvuxen och född i en väldigt liten ort, ganska långt borta från göteborg. Jag är inte någon storstads människa, jag hade aldrig åkt spårvagn tex. Jag brukade inte ens åka till storstan på semester. I min värld åkte det högst ca 2-3 bilar på samma gata. Jag hade nog inte det minsta trafikvett när jag klev ut utanför sjukhuset i Göteborg, i en stad där alla körde fort och dessutom hade så bråttom hela tiden. Att trängas på spårvagnen och stå i kö i varenda mataffär är verkligen inte min grej. Jag vantrivdes, det tog väldigt lång tid innan jag vande mig vid allt folk. Det kändes som jag hade hamnat i ett helt annat land. Det gjorde att jag kände mig fruktansvärt liten, ensam och fruktansvärt rädd faktiskt.
I allt detta bar jag på sorgen, frågorna, oron om hur det skulle bli, om han skulle överleva, att vara så långt hemifrån i en helt annan värld gjorde mig vilsen. Detta gjorde nog att min hemlängtan dels var så jobbig, för att jag hade så svårt att anpassa mig till storstan, att allt var så stort. Att hela sjukhusområdet var lika stort som typ 3 kvarter hemma hos mig.
Jag skulle aldrig kunna bli en storstads tjej det inser jag efter 4 månader i Göteborg.
Inlägg
