V.13 + kontraströntgen.

Denna veckan var det dags för kontraströntgen och magnetröntgen. Nu ville de se om de kunde kartlägga vart det nya hålet satt som de tidigare inte hade upptäckt. Nu hade de gjort så att han hade ca 100 ml sond mat i magen och vätske ersättning under natten. Vi fick även ta han om sondmaten själv nu så vi var egentligen bara på sjukhuset klockan 11 och inhalerade och sedan sov en utav oss där på natten tillsammans med Tim.

På onsdagen var det dags för kontrast röntgen, och hela personal styrkan var nog lite oroliga för hur detta skulle gå, men jag visste ju att det skulle gå bra eftersom de innebar att han skulle få dricka denna vätska. De säger att den visst ska smaka vedervärdigt, men jag visste att eftersom Tim i normala fall inte fick dricka så skulle han inte bry sig om vad den smakade, bara han fick dricka. Kontraströntgen gick ju bra, min lilla prins klarade det galant. Magnetröntgen gick med bra.

Problemet var att läkarna fortfarande inte kunde säga vart det hålet satt, de såg att det gick över lite vätska i lungorna, men de kunde fortfarande inte säga vart det rann över. Vilket var lite jobbigt för nu planerade de att gå ner om 3 veckor igen och titta hur det skulle se ut.

3 veckor till, jag var redan så less på sjukhuset så att det kändes som jag ville kräkas på hela sjukhuset och allt var det innebar. JAG VET att vi var där för att göra Tim frisk, för att han skulle bli ett normalt barn igen, men det tog inte bort hemlängtan eller att man var less på hela situationen, eller känslan av att varför hände detta oss? Vad hade vi gjort för ont?

Jag kan inte beskriva med ord hur jobbigt och det var och hur fruktansvärt uttråkad jag kände mig. Tim var pigg, jättepigg för att vara så sjuk som han var. Och att inte få lämna sjukhusområdet sög riktigt mycket. Fanns ju inget att göra, det blev svårare och svårare att aktivera honom. Men bara att vänta, för vänta det visste vi hur man gjorde vid detta laget.