Vecka 15

Flickorna hade åkt hem..

Jag kände mig oförmögen att kliva upp ur sängen hela veckan. Hittade inget som var kul, ville bara hem. Tvingade mig upp, tvingade mig att le för min älskade lilla prins skull, tvingade mig att äta. Men mesta dels var vi på rummet faktiskt, de rundor vi tog oss ut var då vi helt enkelt var tvugna att gå till sjukhuset.

Jag frågade mig om och om igen.. "Räcker det inte nu?" Varför, varför just vi?

När jag satt där ute på bakgården på Ronalds och rökte och tittade upp mot sjukhuset så tänkte jag.. "Fy fan rent ut sagt vad jag är less på denna utsikten."

Jag fann absolut ingenting i min tillvaro som jag kände mig nöjd över, jag kände mig bara deprimerad och djupt ledsen. Ledsen över att inte få vara tillsammans hela familjen, ledsen över att jag missade min lilla flickas första skoldag. Att börja ettan är stort.. Ledsen över att inte få hjälpa min största flicka med läxorna, ledsen över hela situationen..

Måtte den veckan gå fort, men det gjorde den inte.. den gick så långsamt..