tag:blogger.com,1999:blog-18827011219176509452024-03-14T08:45:09.014+01:00Tur-i-OturenTuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.comBlogger62125tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-5742589276091226022011-11-07T22:08:00.001+01:002011-11-07T22:08:48.052+01:00Hemma i soffan!Det som så många andra inte förstår för det är så självklart det är att få sätta sig i soffan när kvällen kommer o bara ta det lungt framför tv:n. Det är inte lika självklart för mig längre. Jag har lärt mig att inte ta saker för givet för vardagen kan ryckas upp precis i vilket ögonblick som helst. Livet är inte självklart, att få sitta i soffan o njuta av kvällen är inte självklart. Och varenda kväll njuter jag, njuter mer nu. För jag vet att när som helst kan livet ändras.TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-55985174314452161182011-11-01T13:40:00.001+01:002011-11-01T13:40:21.512+01:00Slapp operation!Var som en sten föll från hjärtat i måndags när läkaren kom och sa att det inte blir någon operation i dagsläget. Eftersom Tim blivit mycket bättre. När vi kom till sjukhuset i maj var hålet 2 cm stort. Nu i måndags var det 2 mm litet! Så det har blivit en stor förändring. <br />
<br />
Nu väntar vi på ett par undersökningar innan vi kan åka hem. Sen kan vi leva på hoppet några månader till innan det blir operation. Nu har han ett par månader till på sig att försöka läka ihop det själv.<br />
<br />
Underbart!TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com13tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-71170542902068869112011-10-28T18:34:00.001+02:002011-10-28T18:34:54.166+02:00Ronald McDonalds, det andra hemmet!Ligger på rummet på Ronald nu och går igenom dagen i huvudet. Vi fick vara hemma ca 8-9 veckor, underbart. Fast när vi klev in på sjukhuset och på Ronald kändes det som vi aldrig varit borta, kändes som vi gått och nött vägen i alla dessa veckor ändå. Fast i huvudet när jag varit hemma har jag ju fortfarande vandrat vägen mellan sjukhuset och Ronald.<br />
<br />
Vi hade inskrivning, Tim blev verkligen så tillbaka dragen så fort vi kom hit, och även om han bara är 2 år tror jag han förstår. När vi gick till behandlingsrummet skrek han ajj, ont. Han minns.. Vi försökte lugna honom. Inte bara han som återupplivar sin mardröm igen. Jag tycker så synd om honom, att han ska behöva uppleva detta igen. Jag vill kunna byta med honom. <br />
<br />
På måndag sker operationen om inget har förändrats, ser det likadant ut i matstrupen nu som i augusti blir den hemska operationen av!TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-26033778549097910522011-10-27T23:59:00.001+02:002011-10-27T23:59:52.960+02:00Kan inte sova!Sista natten hemma i sängen, miljoner jävla tankar far runt. Nu är det dags att åka tillbaka till Göteborg imorgon, är verkligen jättejobbigt. Känns som om jag får återuppleva min mardröm igen. Att han skulle vara själv läkt har jag slått bort eftersom jag vet att jag skulle gå ner mig för mycket om jag fick ett besked om att det fanns ett hål när jag intalat mig att det inte finns det! Så det finns fortfarande ett hål ( även om mkt talar för att det inte gör det). <br />
<br />
Imorgon åker vi i allafall..vilket kommer bli en sömnlös natt!TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-63868216525346392752011-10-23T10:37:00.002+02:002011-10-23T10:41:16.953+02:00Snart dags!Nu har vi kommit till veckan då det är dags att åka tillbaka till göteborg, på fredag går våran bil de hemska 25 milen igen. Bort från tryggheten och rätt in i mardrömmen en gång till. På månad den 31 oktober är det dags för den operationen som ska göra prinsen frisk. Den där hemska operationen som har fått mig att ligga vaken varje natt i 2 månader. Under dessa två månader har Tim blivit så pass frisk att jag inte vet om jag vill gå med på operationen, förra månaden när det var dags att åka så var han pigg, sista månaden har han blivit ännu piggare vilket känns otroligt skönt. Och därför känns det som att operationen inte längre är lika nödvändig, det måste finnas ett annat sätt att få min prins frisk.<div><br /></div><div>På fredag åker vi iallafall tillbaka till Göteborg. Tillbaka till mardrömmen..</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-51610273479100024822011-09-28T18:57:00.002+02:002011-09-28T19:07:26.071+02:00Läkarsamtal!Idag ringde läkaren och frågade hur det gått med Tim sedan vi pratades sist. Och bara sista veckan har det blivit stor förändring, han hostar inte alls lika mycket. Ja rent allmänt mår han som vilket barn som helst. Så han frågade faktiskt själv om vi ville skjuta fram operationen, och det var ju precis det vi hade tänkt att åka ner och säga, så ingen blev ju gladare än jag. <div><br /></div><div>Så detta innebär att vi har 5 veckor till här hemma på oss att läka, vilket är helt underbart. Och om han inte läkt tills dess blir det operation, men jag känner mig mer hoppfull nu eftersom det blivit sån förändring på honom bara denna veckan..</div><div><br /></div><div>Så idag känns lite lite för bra..!!</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com14tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-48594654103193550652011-09-25T09:34:00.003+02:002011-09-25T10:08:42.630+02:00Att anklaga sig själv.Precis i början när detta hände, när de hittade ett batteri i matstrupen på Tim, när jag förstod hur riktigt allvarligt det är när ett barn sväljer ett batteri så anklagade jag mig själv, jag levde med ständig ångest i ett par månader. OM jag inte skulle hängt tvätt just då hade det aldrig hänt, OM jag inte vänt ryggen till honom hade det aldrig hänt, OM jag aldrig köpt den där badrumsvågen hade det aldrig hänt. Det fanns så många OM, och dessa tankar fanns hela tiden. Man anklagade sig själv precis hela tiden. Man kände sig som världens sämsta mamma.<div><br /></div><div>Vi bor i en liten, liten ort där alla känner alla och där en sån här historia blir så känd och så stor, alla pratar om det. När jag varit ett par månader i Göteborg så fick jag höra att någon i våran ort skulle ha sagt att vi var oansvariga föräldrar, det gav ju mig mer vatten på min kvarn. Det var ju det jag tyckt vi själv varit. Nu var det ju inte bara jag som kände mig som världens sämsta mamma, nu tyckte ju även andra det. Då måste det ju vara så?.</div><div><br /></div><div>Nu när det gått ett tag och jag fått komma hem och se det med andra ögon, tänka lite utanför sjukhusmiljön VET jag att detta kunde hänt vem som helst. Jag är ingen dålig mamma, jag är istället en lyckligt lottad mamma som fick behålla min son när olyckan var framme, men det tog lång tid innan jag förstod att det var så. Det tog lång tid innan ångesten över att allt skulle vara mitt fel försvann. </div><div><br /></div><div>Jag tror att det är bestämt vad som ska hända oss, jag tror det redan är förutbestämt vad som ska hända, och jag tror att hade inte detta hänt, hade jag kunnat förhindra att detta skulle hända så hade nått annat hänt. Jag måste tro att det fungera så för att kunna gå vidare och inte låta ångesten av att vara världens sämsta mamma äta upp mig.</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-13230243787916782452011-09-23T20:59:00.002+02:002011-09-23T21:04:23.499+02:00UllaredIdag har vi hela familjen tagit en utflykt till Ullared och handlat vinterkläder. Kände vi ville hitta på något med barnen innan det är dags att åka till Göteborg igen. Och inget passar bättre än att handla kläder när majoriteten i denna familjen är flickor. Det var himla skönt att få komma ut och hitta på något tillsammans. På fredag lämnar vi ju flickorna igen och det känns inte alls bra faktiskt. Jag hoppas att det går vägen och att våran resa till Göteborg denna gången blir kort faktiskt.<div><br /></div><div>Man tycker alltid att man stoppar så mycket i kundvagnen men när man kommer hem och plockar upp allt så är det alltid lite av en besvikelse, men å andra sidan är det inte billigt att köpa vinterkläder till en familj på 5 personer så inte konstigt att pengarna tickar iväg. Men ganska skönt när det är gjort, för nu kan vintern komma när som helst. För nu är vi förberedda på den kalla snön.</div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-47121592402799043672011-09-22T13:03:00.002+02:002011-09-22T13:10:37.932+02:00Hjärtat stannar upp en stund.<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiLkNcvWcNna6dbuoNrf2638ShO7X9RyEk3CaBM2j24ccS4UPHTw75kPNZSdRerwjpEUCXY8PXIShfr1UPduxbZ3TjYh2ZUj_IXzpCu5dLMb4427xWZW42WHwTMkSYWHvAL51QcL6UVQmE/s1600/af.jpg" onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 258px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiLkNcvWcNna6dbuoNrf2638ShO7X9RyEk3CaBM2j24ccS4UPHTw75kPNZSdRerwjpEUCXY8PXIShfr1UPduxbZ3TjYh2ZUj_IXzpCu5dLMb4427xWZW42WHwTMkSYWHvAL51QcL6UVQmE/s320/af.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5655139747031953314" /></a><br /><div><br /></div>Såna här rubriker/artiklar får mig hjärta att stanna till en sekund, det får ett stort sug i magen av ångest. De få gånger jag varit inne på aftonbladet så finns det alltid dessa artiklar, och det är precis som att det är meningen att jag ska läsa dem. Nu mera går jag inte längre in på dem, för jag vill inte veta, jag vill inte läsa. Jag orkar inte läsa det just nu, jag vill inte ta in att detta faktiskt är möjligt i Sverige. Vi lägger våra barns liv i andras händer, det ska inte få hända. Men tyvärr gör det de. <div><br /></div><div>Jag försöker att se det som att de är människor, alla människor gör misstag, ingen människa är perfekt. Men det handlar om liv, det handlar om barn. De har ett så stort ansvarstagande att det inte ska få hända, men givetvis gör det de. </div><div><br /></div><div>Jag tror att mina ögon fastnar vid dessa artiklar just nu bara för att mitt liv ser ut som det gör förtillfället, kan jämföras med när du fått missfall eller längtar efter barn, vid de tillfällerna ser du bara barnvagnar eller gravid magar. Jag tror det är likadant, jag ser det nu bara för att det är som det är. Förra veckan när jag gick in på aftonbladet var det en annan artikel.</div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-49597592263635098142011-09-21T15:17:00.002+02:002011-09-21T15:23:34.004+02:00Har bestämt mig!Anledningen till att vi tvekar inför operationen är för att det fortfarande finns tid kvar för honom att läka. Det finns fortfarande chans för han att läka ihop helt och därför vill vi avvakta med operationen. Jag vill ge honom chansen att läka ihop utan operationen i första hand. Vi pratade mycket igår kväll och vi har bestämt oss för att avvakta med operationen. Jag vet att Tim skulle lära sig att leva med sina ärr, det är inte det. Utan det är för att operationen är så riskfylld och omfattande. De kommer att behöva gå in i Tims friska hjärta för att plocka vävnad som är lik den vävnad som sitter i matstrupen för att få ihop förbindelsen. Jag vet att de aldrig skulle gjort operationen om de inte kunde sin sak. MEN eftersom det fortfarande finns minst 2 månader till i tid på läkningen så vill vi avvakta.<div><br /></div><div>Finns det då ingen annan utväg om 2 månader, då förstår ju även jag att de är tvugna att operarera, men eftersom jag inte finner det bråskande i dagsläget och Tim faktiskt mår jättebra av att leva som han gör i dagsläget så vill vi avvakta.</div><div>Vi kommer meddela läkaren detta nästa vecka när vi kommer upp, och vad läkaren har för åsikt om detta vet jag inte. Men jag hoppas verkligen att de lyssnar på oss.</div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-65380654609278435322011-09-20T13:50:00.003+02:002011-09-20T13:59:10.941+02:00Mina fantastiska flickor.<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgdNXEDsLqMciBvZ-JNU7KjA-5yZzHpy2qJ2dKS9LxDd0TdMexJDfVWj85for9Kl6DduM1OSdDDa5TbjLLsnpKVx3dZEO_YnETrIl3xiiU-d-r06VfhGMYmaxiTndgDz0pakXCIwE-yn0Y/s1600/varu_godis_128741958.jpg" onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 214px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgdNXEDsLqMciBvZ-JNU7KjA-5yZzHpy2qJ2dKS9LxDd0TdMexJDfVWj85for9Kl6DduM1OSdDDa5TbjLLsnpKVx3dZEO_YnETrIl3xiiU-d-r06VfhGMYmaxiTndgDz0pakXCIwE-yn0Y/s320/varu_godis_128741958.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5654410109745592034" /></a><br />Jag har 2 st fantastiska flickor, de har anpassat sig så bra i Tims sjukdom/olycka att jag blir tårögd. De har fått stå ut med så mycket denna sommaren men ändå så anpassar de sig utan att ens klaga. Att det helt enkelt bara sådär slutades med fredagsmys, klart vi kan se på film eller tv:n på fredagar fortfarande, men utan chips eller godis. Att de måste äta sitt godis när Tim sover, att de måste i många fall stänga in sig på rummet och äta om de blir hungriga. Allt detta gör de utan att ens gnälla. Jag är vuxen, jag kan reglera mitt ätande, jag kan äta när han sover. Men det kan inte flickorna och det skulle jag aldrig begära heller.<div><br /></div><div>Jag blir tårögd när jag tänker på vad mina barn får gå igenom. ALLA mina barn, det är inte bara Tim som är sjuk som har det jobbigt, utan även flickorna som får stå brevid och se på när deras lillebror är sjuk och inte alltid kan vara med om allt de gör. Mina flickor är helt underbara. De är så enormt starka och så oerhört snälla. Allt de gör för sin lillebror ska må bra. </div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-34233103250065900262011-09-20T08:17:00.003+02:002011-09-20T08:29:43.243+02:00Tankar om operationen.<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEioQayHNl4ExnvpQO2mKVvyq-W-wlP_IBSNyuv54og5mlpcy5_VVQoPnnOzNT3o76NXhYTGe8OAtZWIQ5WkzdiospX4RDKLliews2uPSXR2zEfI_5-JZtKwlSidePBTeeGogSS8ih9NF1E/s1600/9.jpg" onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}"><img style="float:right; margin:0 0 10px 10px;cursor:pointer; cursor:hand;width: 258px; height: 320px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEioQayHNl4ExnvpQO2mKVvyq-W-wlP_IBSNyuv54og5mlpcy5_VVQoPnnOzNT3o76NXhYTGe8OAtZWIQ5WkzdiospX4RDKLliews2uPSXR2zEfI_5-JZtKwlSidePBTeeGogSS8ih9NF1E/s320/9.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5654325182686463618" /></a><br />Under denna månaden som har gått, hade vi ju hoppats på att han skulle självläka av att få komma hem i hemmiljö. Men jag visste nog innerst inne att det inte var möjligt eftersom det sett ut likadant sen den 3 augusti. Vi har under denna månaden som gått velat fram och tillbaka om vi låta dem göra operationen eller om vi ska skjuta upp den en månad till för att ge han en chans att självläka lite till. Men egentligen när vi kommer till att skjuta upp operationen är det av rent egoistiska själ eftersom just operationen skrämmer livet ur mig och min man. Varför känns det inte som om vi inte tänker på Tims bästa om vi väljer att skjuta upp den. Det skulle innebära att det tog ännu längre tid innan han fick börja äta. Men samtidigt, just att vi vill skjuta upp operationen är för att vi är rädda om honom, vi tänker mycket på ärren som kommer bli. <div><br /></div><div>Klart att inte ärren har någon betydelse egentligen så länge han lever, och han kommer ju att lära sig att leva med sina ärr. Men skit med, allt är jobbigt. Det spelar ingen roll hur vi beslutar att göra så måste jag börja inse att efter 5 mån så har han inte självläkt och jag tror precis som läkarana att han kommer inte självläka nu. Att ge det ännu en månad till vore bara till att lura oss själva. Men jag får sån ångest av att tänka på operationen. Min värsta tanke är att något ska gå fel. Att vi helt enkelt inte få åka hem med honom, utan att han helt enkelt inte ska klara sig ur denna operation. </div><div><br /></div><div>JAG VET att jag inte får tänka så, men det är de tankarna som håller mig vaken nätterna igenom. Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur min tankebana.. jag måste försöka hitta ett sätt att intala mig själv att det ska gå bra, kommer gå bra för detta tar energin ur mig på dagarna. Samtidigt kan jag inte förstå varför de tankarna kommer tillbaka hela tiden. Det skrämmer skiten ur mig ordagrant. Jag kommer aldrig att överleva utan Tim. Samtidigt vet jag att läkarna aldrig skulle gjort operationen om det hade varit en fara för hans liv, för då hade de ju låtit han leva såhär, för såhär skulle han kunna överleva och få en bra liv ändå.</div><div><br /></div><div>Skit jobbiga tankar!</div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-4326698150231471302011-09-19T20:48:00.002+02:002011-09-19T20:55:53.831+02:00I ett främmande land.Precis i början när vi hamnade i Göteborg kändes allt så främmande. Jag är uppvuxen och född i en väldigt liten ort, ganska långt borta från göteborg. Jag är inte någon storstads människa, jag hade aldrig åkt spårvagn tex. Jag brukade inte ens åka till storstan på semester. I min värld åkte det högst ca 2-3 bilar på samma gata. Jag hade nog inte det minsta trafikvett när jag klev ut utanför sjukhuset i Göteborg, i en stad där alla körde fort och dessutom hade så bråttom hela tiden. Att trängas på spårvagnen och stå i kö i varenda mataffär är verkligen inte min grej. Jag vantrivdes, det tog väldigt lång tid innan jag vande mig vid allt folk. Det kändes som jag hade hamnat i ett helt annat land. Det gjorde att jag kände mig fruktansvärt liten, ensam och fruktansvärt rädd faktiskt.<div><br /></div><div>I allt detta bar jag på sorgen, frågorna, oron om hur det skulle bli, om han skulle överleva, att vara så långt hemifrån i en helt annan värld gjorde mig vilsen. Detta gjorde nog att min hemlängtan dels var så jobbig, för att jag hade så svårt att anpassa mig till storstan, att allt var så stort. Att hela sjukhusområdet var lika stort som typ 3 kvarter hemma hos mig. </div><div><br /></div><div>Jag skulle aldrig kunna bli en storstads tjej det inser jag efter 4 månader i Göteborg.</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-46675741740652255002011-09-18T20:33:00.001+02:002011-09-18T20:37:11.649+02:00Ebba sa..Jag & min mamma satt vid bordet och pratade..Och mamma berättar att deras tik ska ha valpar. (De har en vit schäfer & en hel svart schäfer) Och då utbrister Ebba.. "Men åhh mamma, om det blir en chiwawa kan vi väll ta en".<div><br /></div><div>Så klokren rolig kommentar att jag måste dela med mig av det roliga. Hur det nu kan bli en chiwawa av två schäfrar är för mig fortfarande en gåta. Men Ebba trodde minsann det kunde bli vilka valpar som helst när tikarna blev med valpar.. <b>**Fniss**</b></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-88210970456932961192011-09-17T16:45:00.002+02:002011-09-17T16:58:47.423+02:00Att omvärdera livet!<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjcVSg8ignMoWeS5H83TgKOZL6nKBJ2QjcTgZLl-RqR1VQ6MczGBkws7q5AkG5k61dxqVyxfwy1UneI4COREBi5p2rjZQJ5akl40tbCLDl23NBUxbHcW_DuC8qp2XQdn8BhPBQ7u2-vbSg/s1600/8.jpg" onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 263px; height: 320px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjcVSg8ignMoWeS5H83TgKOZL6nKBJ2QjcTgZLl-RqR1VQ6MczGBkws7q5AkG5k61dxqVyxfwy1UneI4COREBi5p2rjZQJ5akl40tbCLDl23NBUxbHcW_DuC8qp2XQdn8BhPBQ7u2-vbSg/s320/8.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5653343042481521762" /></a><br />Man värdesätter inte sakerna i livet förrens man inte kan göra dem. Jag är inte direkt någon skogsmulle människa, men som jag saknade att få gå i skogen när vi var på sjukhuset. En utav dagarna när jag satt i sängen och en utav de underbara sjuksköterskorna kom in, så sa jag.. "Jag gillar inte direkt att fiska, men nu skulle jag till och med vilja göra det". Hon skrattade till lite lätt. Tror inte att någon riktigt kan förstå hur det kan bli så när man inte själv upplevt det. Hon kunde ju gå och fiska när hon ville, även om det inte är speciellt kul. Men så kände jag ju då bara för att jag inte kunde. Eller gå i skogen och plocka svamp, en eftermiddag gick vi gata upp och gata ned för att leta efter svampskog för jag skulle minsann plocka kantareller. Vi hittade såklart ingen skog. Det där man har utanför dörren varje dag, man kan göra det när man vill, men man gjorde det inte.<div><br /></div><div>Men sen när man inte kan eller får, då vill man det ännu mer. Jag värdesatte livet innan det gjorde jag, men jag värdesatte inte min egen frihet, att få bestämma över mig själv och min egen dag. Det därimot värdesätter jag nu. Jag har blivit mer tacksam över livet, jag känner att vi nånstans fått en andra chans, vi har fått en andra chans med våran son, med våran familj. </div><div><br /></div><div>Man värdesatte inte det man hade, en utav dessa dagar la jag mig på soffan med barnen och tittade på film en hel dag. Jag struntade i alla måsten, för de är inte viktiga, vi låg där och hade det supermysigt. Och allt annat runt omkring fick vänta, det gjorde jag aldrig innan. Man levde för mycket för alla måsten i livet. Och det är inte det i livet som är viktigt, utan det är livet i sig som är viktigt. </div><div><br /></div><div>För ett halvår sedan mådde jag dåligt över småsaker. Man såg sig omkring och man ville så mycket, så mycket som kostade pengar, man ville ha en ny soffa tex, nya gardiner mm. Idag vet jag att det där spelar ingen roll om man inte får vara frisk och må bra, det har ingen betydelse hur det ser ut hemma, huvudsaken är att man får vara frisk och må bra tillsammans med familjen. </div><div><br /></div><div>Man ser livet med helt andra ögon efter att ha sett och upplevt det jag upplevt de senaste 4 mån. Jag har blivit en helt ny människa, jag har ändrat mitt sätt att se på saker..</div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-46573786508506171972011-09-17T15:11:00.002+02:002011-09-17T15:18:03.624+02:00107 dagar!107 dagar blev det på drottning silvias barnsjukhus i Göteborg. Det är ganska många dagar det. Att fullkomligt kastas in i en värld som man inte hade en aning om fanns var tufft, riktigt tufft. I 107 dagar gick man och väntade på samma ord.. "Det kommer bli bra". Det var ju tyvärr ord som inte kom. Jag litar på läkarna, jag vet att de är duktiga, jag vet att de kan sin sak annars skulle de inte gjort operationen. MEN min magkänsla känns inte bra, jag tänker hela tiden samma tankar.. "Tänk om nått går fel? Tänk om han inte överlever detta?" Jag vet ju att jag inte ska tänka så, men tankarna finns där ändå, hela tiden.. Precis hela tiden.<div><br /></div><div>En annan jobbig sak är att vi ska tillbaka till Göteborg utan att ha en aning om hur det kommer att gå, hur länge vi får vara kvar denna gången. Det är riktigt, riktigt jobbigt att inte ha en aning om hur framtiden ser ut. Blir det 2 veckor, 3 veckor eller månad.. Kanske till och med 4 månader till. Även om jag själv tror att vi är hemma på mellan 4-6 veckor igen, så vet man ju aldrig..</div><div><br /></div><div>Ibland önskar jag att jag fick se iallafall 5 min in i framtiden...</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-48448861908208273042011-09-16T20:04:00.003+02:002011-09-16T20:12:07.437+02:00Operation i slutet av september.Jag började blogga ganska direkt när jag kom hem, det var ett sätt för mig att hjälpa till att bearbeta allt detta, som ni förstått så självläkte han aldrig. Operationen är planerad den 30 september, så nu har vi bara ca 2 veckor till här hemma. Och ångesten är skitstor, jag kan inte sova ordentligt på nätterna även om jag trodde från början att det skulle underlätta med sömnen att få komma hem, men så var det inte. Jag vill verkligen inte att han ska göra den operationen. Vi har under hela 4 månaders tid på sjukhuset fått höra, Vi avvaktar med operationen för den är så riskfylld och omfattande. Och efter dessa ord så skrämmer det skiten ur mig. Men finns det absolut inget annat sätt så blir vi ju tvugna att gå igenom detta med.<div><br /></div><div>De kommer att behöva öppna bröstkorgen på honom, och bara det känns för jävligt för att svära lite extra. Jag har försökt att intala mig i de 2½ vecka som jag varit hemma nu att det kommer att gå bra med operationen, men det känns inte bra, ingenting med att åka tillbaka till Göteborg under dessa omständigheter känns bra. </div><div><br /></div><div>Nu kommer min blogg att fortsätta i dåtid, mina tankar och mina värsta fasor får ord, de ord man inte orkar uttala blir nedskriva, jag tror det är viktigt att skriva av sig, för sen känns det bra igen, iallafall i 5 min.</div><div><br /></div><div>Vill samtidigt tacka för ni följt mig så här lång, även om våran resa tyvärr inte är slut än, men vi är hemma och det är viktigt, vi är samlade.</div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-82582020298835756402011-09-16T19:50:00.003+02:002011-09-16T20:02:23.477+02:00Vecka 16.Nu hade det blivit dags för att gå ner ytterligare en gång till i matstrupen och titta för att se hur hålet/hålen såg ut. Denna gången hade de planerat att ta prover från lungorna, titta i luftvägarna. Jag visste ju att oavsett resultatet skulle jag få vara här minst 1-2 månader till. Oavsett om det skulle bli operation eller inte så skulle vi bli fast här ett tag till. Jag visste ju att läkt var han inte, hostan var likadan så jag försökte intala mig själv att det skulle få bli operation, men tror inte att det går att förbereda sig för det.<div><br /></div><div>När allt var klart och vi skulle få träffa läkaren så säger han att det inte fanns ett hål till utan det var det hålet vi vetat om hela tiden som inte var läkt, som läckte över. Det läckte fortfarande över saliv i lungorna. Vilket innebar att det var tvungen till att bli operation så småningom. Så ni kan åka hem.. </div><div><br /></div><div>Vänta.. vad sa du? Kan vi åka hem? Jag vågade inte hoppas, men här slutade jag att lyssna, det enda ordet jag hörde var hem. Sen försvann hans röst. Jag var tvungen efter en stund att fråga.. Vad menade du med att vi kunde åka hem? När kan vi åka hem menar du, när operationen är klar? Och han svarar Nej, är det för tidigt imorgon?</div><div><br /></div><div>Jag trodde nog jag hört fel, när läkaren gått rullade det stora tårar på min kind, men denna gången av glädje. Vi skulle få åka hem, helt ofattbart. Vi gick till Ronald, man kan tro att vi nu skulle haft bråttom med att packa och städa. Men vi var nog för chockade för när vi kom tillbaka satte vi oss på rummet och bara stirrade. Tog nog 2 timmar att förstå att detta var sista natten för denna gången vi sov här. Att vi sen skulle få åka hem till flickorna, och till alla nära och kära och för att inte prata om våra djur.</div><div><br /></div><div>Vi packade och städade så vi var klara vid 10-tiden. Upp till sjukhuset för sista kontroll och för att prata med läkaren igen. Han skulle skicka en tid när vi skulle vara tillbaka för operation, vi skulle bli tvugna att mellan landa i jönköping på vägen hem för att hämta inhalator och pumpen till vätskedroppet som han hade på nätterna.</div><div><br /></div><div>Sen satt vi i bilen på väg hem.. Helt otroligt.. vi var på väg hem. Detta hade jag aldrig kunnat drömma om när denna veckan började.. På väg hem liksom, så ofattbart, känslan går inte en beskriva..</div><div><br /></div><div>VI FICK ÅKA HEM!</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-29291369152205876352011-09-16T19:36:00.002+02:002011-09-16T19:49:04.529+02:00Vecka 15<i>Flickorna hade åkt hem..</i><div><i><br /></i></div><div><i>Jag kände mig oförmögen att kliva upp ur sängen hela veckan. Hittade inget som var kul, ville bara hem. Tvingade mig upp, tvingade mig att le för min älskade lilla prins skull, tvingade mig att äta. Men mesta dels var vi på rummet faktiskt, de rundor vi tog oss ut var då vi helt enkelt var tvugna att gå till sjukhuset.</i></div><div><i><br /></i></div><div><i>Jag frågade mig om och om igen.. "Räcker det inte nu?" Varför, varför just vi?</i></div><div><i><br /></i></div><div><i>När jag satt där ute på bakgården på Ronalds och rökte och tittade upp mot sjukhuset så tänkte jag.. "Fy fan rent ut sagt vad jag är less på denna utsikten."</i></div><div><i><br /></i></div><div><i>Jag fann absolut ingenting i min tillvaro som jag kände mig nöjd över, jag kände mig bara deprimerad och djupt ledsen. Ledsen över att inte få vara tillsammans hela familjen, ledsen över att jag missade min lilla flickas första skoldag. Att börja ettan är stort.. Ledsen över att inte få hjälpa min största flicka med läxorna, ledsen över hela situationen.. </i></div><div><i><br /></i></div><div><i>Måtte den veckan gå fort, men det gjorde den inte.. den gick så långsamt..</i></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-64368425822836904632011-09-14T13:51:00.003+02:002011-09-14T14:25:33.588+02:00Liseberg!På söndagen var det bestämt att flickorna skulle åka hem, så vi frågade på sjukhuset om de kunde passa Tim på lördag kvällen så vi kunde få gå på Liseberg med flickorna innan de skulle åka hem.<div>Det var inga problem med att passa Tim sa de innan, så vi bestämde att vi skulle åka till Liseberg och göra detta med flickorna innan de packade sina väskor och åkte hem till vårat underbara småland igen.</div><div><br /></div><div>Nellie hade lite ont när hon kissade på lördag kvällen innan vi skulle åka. JAG som mamma borde veta om det var allvarligt eller inte. Jag såg på Nellie att hon skulle klara av att gå på Liseberg som de längtat efter, men jag sa till Nellie att vi skulle fråga efter en panodil till henne på sjukhuset innan vi skulle åka. När vi kom upp och skulle lämna Tim kändes det inte bra, de hade ringt in en från avdelningen mitt i mot för att passa Tim, vilket jag kände var fel från början. Men tänkte att vi får väll åka iallafall för flickornas skull.</div><div><br /></div><div>När jag skulle fråga efter panodilen frågade sjuksköterskan vad det var för fel på henne och Nellie svarade att det sved lite när hon kissade. Vi hade tidspress på oss, flickorna skulle se Amy diamond klockan 5 på Liseberg. Men sjuksköterskan som skulle passa Tim tyckte inte vi skulle åka pga att det sved när hon kissade, för urinvägsinflammation var inte och leka med tyckte hon.</div><div><br /></div><div>Nu var vi fast på sjukhuset, för nu skulle hon ta kisseprov på Nellie, jag frågade om inte det kunde vänta tills vi kom tillbaka för hade vi varit hemma nu hade jag avvaktat innan jag sökte läkare till henne. Men nej det var inte och leka med tyckte hon, och jag kände direkt.. går inte att diskutera med henne. Kände som om hon idiotförklarade mig, vi stod där och stampade.. </div><div><br /></div><div>Såg att min största flicka började få tårar i ögonen för att vi inte kunde åka. När de gjort kisseprovet på Nellie, var resultatet knappt mätbart, så jag förslog att vi skulle ge Nellie lite citronvatten och att hon skulle få kissa ut det lilla som fanns. Klockan tickade och den spårvagnen som vi skulle med hade åkt för länge sedan. Efter mycket om och med fick vi tills slut åka. Sjuksköterskan tyckte fortfarande inte det, sprang med febertermometer fram och tillbaka och skulle ta tempen på henne. Jag förstod ju att de tyckte det var besvärligt att passa Tim och att de letade efter en anledning till att inte passa honom.</div><div><br /></div><div>Vi kom iväg, nästan 1 timme senare än vad vi trott.. Vi kom fram lagom till Amy slutat sjunga.</div><div>Vi gick o kollade runt på Liseberg, kastade en krona var i önskedammen och tror vi alla 4 hade samma önskan. När vi kom tillbaka till sjukhuset för att hämta Tim sov han, kändes som de hade gjort det väldigt enkelt för sig, då han sov 3 av de 4 timmar de hade honom. Den kvällen somnade han sent. Vi gjorde det bästa av situationen, vi hade trots allt trevliga timmar.</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-9023209323309762602011-09-13T14:34:00.002+02:002011-09-13T14:42:40.113+02:00KulturkalasetPå onsdagen gav vi oss iväg till kulturkalaset tillsammans med "grannfamiljen" på Ronald. Detta var första gången som hela familjen fick gå samlade utanför sjukhus området på 3½ månad. Det kändes som man hade vunnit högsta vinsten på lotto. Så lyckliga var vi. Det började med att vi tog med oss Tim in på pressbyrån för att fylla på spårvagnskortet, där lyckade Tim sno en frukt och ta ett bett på, efter den uppståndelsen kunde vi börja bege oss ner till stan. Den lycka Tim kände den korta stunden han fick ha frukten i munnen skulle jag nog inte ens förstå om jag ens försökte.<div><br /></div><div>När vi kom ner till kulturkalaset så tycker jag personligen att det inte var mycket ha, eftersom vi inte kände till Göteborg visste vi ju knappt vart vi skulle gå, så efter att va mycket trötta i benen gick vi för att få lite mat i magen. Vi tänkte att om vi sondmatar Tim samtidigt som flickorna får lite i magen på Mac donalds kanske han inte frågar så mycket efter det. Det blev katastrof.. Ont i mamma hjärtat är bara förnamnet, för det gick inte ha Tim inne på Mac donalds. Vi fick helt enkelt dela upp oss igen. Tim lyckades under tiden sno en pommes från en av flickorna och jag kände mig som världens sämsta mamma.</div><div><br /></div><div>Det började ju så klart att spöregna så fort vi kom ut från Mac donalds, men då beslöt vi oss för att gå till andra sidan av gatan till bokhandlen och köpa saker till deras skolgång som började nästa vecka. Lyckan var total hos flickorna, och insåg att det inte behövdes så mycket för dem att bli glada och tillfredställda. Vi gick och gick och gick.. Dagen gick.. och när vi kom hem kände vi oss alla riktigt nöjda med dagen. </div><div><br /></div><div>Det tim tyckte roligast var att äntligen få spårvagnen och bussen som han tittat på genom fönstret i 3 mån.</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-65386719623103826142011-09-13T13:10:00.003+02:002011-09-13T13:17:23.655+02:00V.14Nu denna veckan blev det dags för flickorna att åka hem på söndagen. Vi planerade en utflykt in till staden på kulturkalaset, nu skulle vi jobba för att vi skulle få ta med Tim på denna och få åka hela familjen. Så på måndagen bestämde vi får att gå till sjukhuset och be att få prata med läkaren. Och när vi satte oss ner och pratade med honom så efter lite tjat fick vi ta med Tim in till stan på onsdagen. Sen frågade vi vad det skulle krävas för att vi kunde få ha tim hela tiden borta på Ronald huset, alltså få sova med honom där borta. Och först ville han inte alls, sen gick han med på att vi kunde få testa om vi lärde oss maskinen med vätskeersättningen själva, vilket inte skulle bli några problem, vi hade varit på sjukhus i 3½ mån nu och vid detta laget kunde vi allt som rörde våran son.<div><br /></div><div>Så äntligen denna natt skulle vi sova som en familj för första gången på 3½ mån, den känslan var underbart, och vi skulle få åka iväg med honom för första gången på 3½ mån också. Jag var så lycklig, tänk att man kunde bli så lycklig för saker som innan varit så självklara. Innan detta hände åkte man vart man ville, man bestämde över sig själv. Och den känslan försvann när vi hamnade på sjukhus, men sakta kändes det som om jag bestämde över mitt barn igen.. Lite, lite.. och sakta och sakta kom den känslan tillbaka.</div><div><br /></div><div>Flickorna var överlyckliga över att få ha hela familjen samlade. Den känslan för oss alla var riktigt, riktigt obeskrivlig. </div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-12026418367516580132011-09-13T12:17:00.003+02:002011-09-13T12:29:15.490+02:00V.13 + kontraströntgen.<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgEyS_EhSfWMmqV5fgCy1B4U0ZJ9LPbIj2EaBVBKiXMc-RZaKZOR-0M1LNuyYnCV1C_KlLYEgOCQ54011M8LgVRFTJExzUmmhHwHcoWJb3Ytc5xisoKFZPkY3pjEdyzo45Hh_nbCkkVzXc/s1600/5.jpg" onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 224px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgEyS_EhSfWMmqV5fgCy1B4U0ZJ9LPbIj2EaBVBKiXMc-RZaKZOR-0M1LNuyYnCV1C_KlLYEgOCQ54011M8LgVRFTJExzUmmhHwHcoWJb3Ytc5xisoKFZPkY3pjEdyzo45Hh_nbCkkVzXc/s320/5.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5651789297680926242" /></a><br />Denna veckan var det dags för kontraströntgen och magnetröntgen. Nu ville de se om de kunde kartlägga vart det nya hålet satt som de tidigare inte hade upptäckt. Nu hade de gjort så att han hade ca 100 ml sond mat i magen och vätske ersättning under natten. Vi fick även ta han om sondmaten själv nu så vi var egentligen bara på sjukhuset klockan 11 och inhalerade och sedan sov en utav oss där på natten tillsammans med Tim. <div><br /></div><div>På onsdagen var det dags för kontrast röntgen, och hela personal styrkan var nog lite oroliga för hur detta skulle gå, men jag visste ju att det skulle gå bra eftersom de innebar att han skulle få dricka denna vätska. De säger att den visst ska smaka vedervärdigt, men jag visste att eftersom Tim i normala fall inte fick dricka så skulle han inte bry sig om vad den smakade, bara han fick dricka. Kontraströntgen gick ju bra, min lilla prins klarade det galant. Magnetröntgen gick med bra.</div><div><br /></div><div>Problemet var att läkarna fortfarande inte kunde säga vart det hålet satt, de såg att det gick över lite vätska i lungorna, men de kunde fortfarande inte säga vart det rann över. Vilket var lite jobbigt för nu planerade de att gå ner om 3 veckor igen och titta hur det skulle se ut.</div><div><br /></div><div>3 veckor till, jag var redan så less på sjukhuset så att det kändes som jag ville kräkas på hela sjukhuset och allt var det innebar. JAG VET att vi var där för att göra Tim frisk, för att han skulle bli ett normalt barn igen, men det tog inte bort hemlängtan eller att man var less på hela situationen, eller känslan av att varför hände detta oss? Vad hade vi gjort för ont?</div><div><br /></div><div>Jag kan inte beskriva med ord hur jobbigt och det var och hur fruktansvärt uttråkad jag kände mig. Tim var pigg, jättepigg för att vara så sjuk som han var. Och att inte få lämna sjukhusområdet sög riktigt mycket. Fanns ju inget att göra, det blev svårare och svårare att aktivera honom. Men bara att vänta, för vänta det visste vi hur man gjorde vid detta laget.</div><div><br /></div><div><br /></div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-90816772569525315272011-09-12T13:03:00.002+02:002011-09-12T13:10:50.279+02:00När flickornas sommarlov tar slut?Jag visste ju att det skulle ordna sig om flickorna ville åka hem och börja sin skola men sina kompisar, få vara lite normala barn igen, eftersom jag har världens bästa mamma som till och med var beredd på att ändra sina egna arbetstider på jobbet för det skulle passa med flickornas skola.<div>Vi pratade mycket om det, och jag kände någonstans att det var viktigt för dem att åka hem. Stora tjejen skulle börja 5:an, och lilla tjejen 1:an. De var i en viktigt ålder båda två fast på två olika sätt.</div><div>Så efter mycket prat så bestämde vi att de skulle åka och börja skolan och gå där i 3 veckor och sedan komma till oss i en vecka och gå i sjukhusskolan då.</div><div><br /></div><div>Det var två vecka kvar tills flickorna skulle åka hem och ångesten var enorm, för hur det än var så ville jag inte att de skulle åka, jag skulle sakna ihjäl mig efter dem, det var mycket för deras skull som man orkade stiga upp på morgonen och fortsätta kämpa. Det var enormt svårt och jag ville att deras sista veckor skulle bli så bra som möjligt. Vi bestämde lite olika aktiviter som vi skulle försöka hitta på innan de åkte hem. Egentligen tror jag inte att de for så illa av att spendera sin sommar i Göteborg, klart att de tyckte det var stundvis jobbigt att behöva vara på sjukhus så mycket, men de har fått möjlighet att göra saker de vanligtvis aldrig skulle fått gjort annars. Berättar mer om flickorna i ett annat inlägg.</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1882701121917650945.post-40675977193879168142011-09-11T17:43:00.002+02:002011-09-11T17:51:24.754+02:00Vårdplaneringssamtal 2Vi satte hos ner i det där lilla rummet igen. Denna gången var det jobbigare än <a href="http://turioturen.blogspot.com/2011/09/vardplaneringssamtal.html">förra gången</a>. Förra gången hade vi ju trots allt fått ett bra besked. Denna gången var det riktigt, riktigt jobbigt. Han ritade upp på ett papper där han visade vart han trodde det andra hålet satt. Och han berättade även att de inte hade haft en aning om detta, att det inte hade funnits någon anledning till att gå så långt ner och titta tidigare. Han berättade att vi nu inte alls kom hem som vi trott till flickorna skulle börja skolan. Utan vi var tvugna att lösa detta med skolbiten, antingen om de började på sjukhus skolan eller om vi kunde hitta någon som kunde ta hand om dem så länge. Nu hade man inte bara Tim att oroa sig för nu fick man på något sätt ta tag i detta med flickorna. Jobbigaste skulle bli om vi inte kunde vara tillsammans som vi varit nu.<div><br /></div><div>Det planerades att vi skulle göra en kontraströntgen och magnetröntgen nästa vecka för att se om vi kunde få klarhet i vart detta nya upptäckta hål satt. Så nu var det bara att lösa den biten med flickorna som stod högst upp på listan. Att prata med flickorna och se lite själva hur de ville göra. Att se bort till vad jag själv ville, utan se till deras behov och hur de ville ha det. </div><div><br /></div><div>Denna tid här på sjukhuset var precis lika tuff som i början.</div>TuriOturenhttp://www.blogger.com/profile/12508394190453938034noreply@blogger.com4