Vi bröt ihop.

När flickorna hade varit hos i Göteborg ett par dagar bröt vi ihop på en parkbänk utanför barnsjukhuset. Så mycket känslor som var tvugna att komma fram. Min äldsta flicka sa flera gånger.. "Varför, varför mamma?" Samma fråga som jag själv frågat mig i nästan 3 veckor. "Vad kommer hända mamma"? "När får vi åka hem mamma" "Mamma jag vill hem".

Åhh mitt lilla hjärta hade jag kunnat trolla hade jag gjort dej nu. Jag hade trollat tillbaka tiden sålång som i slutet av mars, då hade jag aldrig köpt den där jävla badrumsvågen rent ut sagt. Jag hade trollat tillbaka tiden till 17 maj då han svalde batteriet, hade jag hängt tvätt vid en annan tidpunkt hade vi kanske kunnat förhindra det. Hade jag kunnat trolla hade jag trollat han frisk.

Vi satt där ute på parkbänken och kramade varandra hårt och grät tillsammans över hur vårat liv hade blivit, vilken vändning våra liv hade tagit. Så mycket tårar och så mycket frågor och så lite svar. Det brukar kännas bättre efter en stund när man i vanliga fall gråtit. Men det gjorde det inte någon gång under dessa veckor. Samma ångest, samma känslor hela tiden.