Ny tejp på sonden.

Detta gjorde vi inte bara en gång utan massor av gånger. Men varje gång såg likadan ut. Det började med att man såg att tejpen skulle lossa och när det hände fick sjuksköterskorna panik, för var det något som inte fick lossna så var det just denna. För skulle den lossa eller att han i ren panik skulle dra ut denna skulle det krävas att han fick sövas om eftersom annars riskerade man att stoppa den genom hålet i matstrupen och den skulle hamna i lungan istället. Så det stod väll en stor varningsskylt på denna i journalen kan jag tänka mig.

När tejpen då lossnade blev det jättetumult och de fick vara 3-4 sjuksköterskor som höll fast honom i mitt eller min mans knä när de skulle lossa den gamla tejpen för att sätta den nya på plats. Och varje gång skrek han så hyseriskt, man undrade vart han fick den energin ifrån eftersom han var så medtagen och så trött. Men någonstans fick han den ifrån för han blev precis skogstokig och grät och grät och grät. Efteråt tog det alltid en bra stund att trösta honom, lugna honom, och göra han trygg igen.

Den känslan när ens barn skriker för sitt liv den går inte att sätta i ord, den känslan är så enorm. Man känner sig så fruktansvärt maktlös. Även om man visste att allt detta var pga att han själv skulle må bättre och bli frisk så spelar det ingen roll. Man fick tankar som.. "Nu tar vi han och åker hem". "Nu tar vi han och rymmer så långt bort vi kan". Men nånstans förstod man ju att han överlever inte utan vården, men maktlösheten gör att man många gånger tänker de tankarna. Man mår så psykiskt dåligt samtidigt som man måste hålla huvudet ovanför ytan för barnets skull. Man måste, för man är vuxen och för föräldrarna är det viktigaste ett barn har.

Någonstans i detta hittar man själv luft för att andas. Allt man tänker på är sitt barn. Det kändes som man levde i en mardröm och snart skulle vakna.