tisdag 6 september 2011

Vecka 6


Första veckan flöt på bra, de ökade till och med att Tim kunde vara utan sitt dropp i 4 timmar nu. Så mellan 15.00-19.00 fick vi ta med honom bort till Ronald huset och han fick för en stund känna sig som ett normalt barn. Han gungade och lekte i lekrummen borta på Ronalds, på onsdagen när vi var på väg bort till Ronalds gav tim ifrån sig ett så hjärtskärrande skrik i hissen. Som mamma förstår man direkt att något inte står rätt till. Upp med tröjan och kollade så Cvk o gastrostomin satt kvar. Allt såg precis ut som vanligt, tillbaka in på avdelningen och förklarade att han hade ont. Tillbaka in på rummet för att avvakta och se vad som skulle hända härnäst. Nästa hjärtskärrande skrik kom ganska fort, denna gången hann jag uppfatta att han tog sig för snoppen.

Jag berättade att jag trodde det var urininvägsinflammation, det togs prover.. Som visade sig att det inte tydde på det. Under kvällen fick han ganska hög feber, nu togs det massor av prover för att kolla om det var bakterier i cvk eller om det var förkylning. Dagen efter vaknade mitt hjärta med kroppen full av utslag. Ännu mer prover, sen kommer de på att de bytt medicin och att det kanske är det som orsakar febern och utslagen.

Den nya medicinen plockades bort, han vaknade med feber dagen efter som sedan lättade på torsdags eftermiddagen. Fredagen och lördagen fungerade bra, men vi fick fortfarande inte våra 4 timmar pga att han hade fått feber. Söndagen satte de in den nya medicinen igen och febern steg upp mot 40 grader direkt och utslagen kom tillbaka värre än nånsin. Nu visste de att den medicinen var han allergisk mot. ÄNTLIGEN! Började det gå mot rätt håll igen.

(Anledningen till att han tog sig på snoppen var att han hade utslag på urinröret vilket måste varit fruktansvärt! )

10 kommentarer:

Carina sa...

Stackars liten!

Vad roligt att du skrev till mig och berättade att han klarat sig! Jag har tänkt på honom och er ändå sedan jag läste din blogg tidigare i dag.

Hoppas allt går åt rätt håll nu och att han mår helt bra snart!

Kramar till er!

Johanna sa...

Aj aj aj.... stackars plutt! Inte nog med att vara så sjuk, att bli så dålig av medicinen oxå :-(

Tur att det blev bättre när medicinen togs bort <3

Skönt att det går åt rätt håll...

LIVSGLITTER sa...

Har läst alla inlägg, fy tusan så hemskt! Jag är verkligen livrädd för batterier nu, min lilla kille är 1 år precis, han har dille på batterier! Han bokstavligen slår ut dom ur tevedosorna för att få tag i dom! Men nu blir det stenkoll, alla ska samlas på ett och samma ställe långt..långt upp där inga barnfingrar når!

Har länkat till din blogg i ett inlägg, tycker fler mammor och föräldrar ska få sej en liten extra tänkare.

Hoppas allt går bra för er och att ni får komma hem snart!

Kramar Louise

Anonym sa...

Har läst genom hela din blogg och är djupt rörd av allt du skrivit om. Det är helt obegripligt hur jobbigt ni har haft det. Jag verkligen önskar att lille Tim är bättre nu och nånting väldigt väldigt bra kommer till er att jämna ut allt elände ni varit med om.

Många stora kramar till er!

Marja

Matilda sa...

Hittade din blogg igår småläste lite som man gör när man hittar nya bloggar. Tog inte lång tid innan ja fatta att det va intressant och var tvungen att läsa från början.. väldigt intressant att följa måste jag säga! Sitter med tårar i ögonen hela tiden när jag läser. Stackarns pojk alltså! Stackarns er! Vilken tur att allt börjar bli bättre! (förhoppningsvis bra nu) Styrkekramar till er allihop!

Jenny sa...

Tack för att du tittade in hos mig och berättade. Uppskattar att du mitt i allt tog dig tid.
Ibland är jag lite trög. Borde ju fattat att v 5 från olyckan den 17 maj var ett tag sedan.

Har tänkt på er de senaste timmarna sedan jag sträckläst din blogg. Ryser när jag tänker på hur snabbt ens liv kan förändras. Tråkigt att läsa att det inte blev någon självläkning. Antar att ni väntar på den 30 september med både oro och förhoppning.

Jag är själv sjuksköterska och jobbar med svårt sjuka barn i Lund. Har aldrig träffat på något barn som svalt ett batteri men har träffat många föräldrar i sutuationer av orimlig oro och förtvivlan. Vet att inga ord hjälper men jag hoppas att du känner den styrka vi som berörts av er historia försöker förmedla.

Många kramar till dig och din familj/Jenny

mathilda sa...

sitter här och läser men finner inga ord... lilleman... och även ni övriga runt omkring honom...
ta hand om varandra!

Anna sa...

Jag hoppas att allt blir bra min dotter råkade ut för samma olycka får 2 år sedan när hon var 1 år.Vi var oxå i göteborg. Lycka till ! Känner verkligen eran oro.

Mallory sa...

Ja du det är inte lätt, kom på att det inte var en bra idè att kolla på en själv i ett mörkt hus!

Jag grät jätte mycket när jag läste din blogg igår, så fruktansvärt orättvist. Min kompis och hennes familj fick spendera hela sommaren på sjukhus i både gbg och sthlm för att deras barn fick cancer :-( Sjuka barn är INTE kul!! Så in i norden onödigt!!
Många kramar till er!

TuriOturen sa...

Anna: Skulle du vilja skicka mig din mail adress? Skulle så gärna vilja komma i kontakt med dej och prata lite, om det är okej för dej :D