torsdag 8 september 2011

Vecka 11


Tims febertoppar höll ju i sig över hela helgen, antibiotikan hjälpte inte. Det bet inte alls på honom, febertopparna höll i sig hela helgen. På morgon då han hade haft över 40 graders feber hela natten bestämdes det att han skulle upp på operation och plocka bort cvk:n igen. Detta var en enorm lättnad för oss kan jag säga då jag aldrig gillade den nån gång. Jag visste ju givetvis att den var bra för han, men gillade inte att veta att det satt en slang inne i kroppen på honom på det sättet som det gjorde. Vi fick vänta ganska länge för det kom in ett extremt akutfall, så vi rullades inte in förrens på eftermiddagen, och det var i rätt tid för Tims syre i blodet började sjunka kraftigt.

Har fått lära mig att det ska ligga över 95. Sjunker det till längre plockas syrgasen fram, och denna gången var han ner vid 68-70. Så jag var rejält orolig kan jag lova. Det kändes som om slutet var nära ska jag lova även fast jag vet att de aldrig skulle låtit det gå så långt.

När han hamnade på uppvaket var han rejält medtagen och orkade faktiskt inte ens vakna till där uppe, så när vi suttit i 2½ timme där uppe och syret var stabilt igen skickades vi denna gången ner till avdelningen med en sovandes Tim. Han vaknade till lite mellan varven, men annars sov han det mesta av de 2 kommande dagarna. Nu hade han näringsdropp via pvk vilket gjorde att han inte kunde kopplas loss från detta någon gång under dagen. Så resten av veckan var bara att spendera hel tid på sjukhuset.

Tim piggade på sig mot slutet av veckan, och när helgen kom så gick pvk:n sönder, så det var bara upp till narkosen att sätta en ny, men eftersom han var så svårstuken så gick inte det, utan de beslutade att söva han akut för att sätta en ny pvk. Vid 1.00 på natten rullades han in igen.
Uppvaket denna gången var likadant, han ville inte vakna, men det berodde på att det var mitt i natten när han egentligen skulle sovit natt i vilket fall.

Under denna veckan som gick ökade de ganska kraftigt med maten i gastrostomin eftersom de visste att pvk lätt går sönder och de ville mata upp honom i magen så att han i värsta fall skulle slippa pvk och näringsdropp, vilket var som att lyfta en sten från hjärtat. För skulle han klara detta i magen skulle det innebära att vi inte behövde vara på sjukhuset mer än på natten.

Denna veckan var riktigt, riktigt tuff som ni förstår. Och detta var ett rejält bakslag för oss med cvk. Det jobbigaste med allt detta var det inte berodde på anledningen till varför vi spenderade tiden på sjukhus, utan att det blev såna kraftiga följder för att han var sjuk.

Men jag har en riktigt tuff kille.. För även denna gången repade han sig. EN RIKTIG KÄMPE!

2 kommentarer:

Julia och hazal- Skoliosbloggen sa...

Har sträckläst bloggen och jag är helt tagen!
Jag vet inte vad jag ska säga men ni är otroligt starka!Ni har verkligen råkat ut för något som ingen borde utsättas för. Jag hoppas att allt blir bättre snart. många kramar!

Mie sa...

Känns så hemskt att läsa för någonstans känns det ju som ni inte fått rätt hjälp från början. OK om han är det första fallet i Sverige men borde inte läk som tog ut batteriet ha haft en tanke på vad som finns i och hur ömtålig matstrupen är.
Bara en fundering
Önskar er lille snar bättring...