Vårdplaneringssamtal 2

Vi satte hos ner i det där lilla rummet igen. Denna gången var det jobbigare än förra gången. Förra gången hade vi ju trots allt fått ett bra besked. Denna gången var det riktigt, riktigt jobbigt. Han ritade upp på ett papper där han visade vart han trodde det andra hålet satt. Och han berättade även att de inte hade haft en aning om detta, att det inte hade funnits någon anledning till att gå så långt ner och titta tidigare. Han berättade att vi nu inte alls kom hem som vi trott till flickorna skulle börja skolan. Utan vi var tvugna att lösa detta med skolbiten, antingen om de började på sjukhus skolan eller om vi kunde hitta någon som kunde ta hand om dem så länge. Nu hade man inte bara Tim att oroa sig för nu fick man på något sätt ta tag i detta med flickorna. Jobbigaste skulle bli om vi inte kunde vara tillsammans som vi varit nu.

Det planerades att vi skulle göra en kontraströntgen och magnetröntgen nästa vecka för att se om vi kunde få klarhet i vart detta nya upptäckta hål satt. Så nu var det bara att lösa den biten med flickorna som stod högst upp på listan. Att prata med flickorna och se lite själva hur de ville göra. Att se bort till vad jag själv ville, utan se till deras behov och hur de ville ha det.

Denna tid här på sjukhuset var precis lika tuff som i början.