onsdag 7 september 2011

Vänner för livet.


Man träffar så mycket människor på Ronald huset som man aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med. Under början av min tid där lärde jag känna 5 st underbara människor vars alla satt i samma situation. Den första tjejen fick åka hem när jag varit där i 3 veckor. Ena dagen fanns hon där, andra dagen var hon borta. Man kommer varandra så nära när man alla bor tillsammans så.

Men hade fortfarande 4 st underbara vänner kvar där. Många dagar var det deras förtjänst att man höll modet uppe, att ha någon att dela sorg, funderingar, förtvivlan, oron, ångesten och också gläjden med är läkande för själen. Alla dessa känslor som vi alla bar på samtidigt, många gånger vet jag inte hur jag skulle klarat det utan dem. Många gånger fick man mer stöd av varandra än genom sina när och kära.

Sen kom vi till den tidpunkten då jag varit där i 7 veckor, då hemlängtan var enorm, sån hemlängtan som inte gick att beskriva. Det enda man bitvis kunde tänka på var hem, hem, hem. Man försökte intala sig själv att hem var inget att längta efter, men efter att inte fått sova i sin egen säng på 7 veckor gick det inte längre intala sig själv det. Att det första man möter när man är yrvaken och ska hämta sitt kaffe är okända människor i köket, man vänjer sig aldrig.

Att bara vara gäst i ett hem med 30 andra familjer är fruktansvärt även om jag samtidigt är överlycklig över att ronald huset finns. Men vid den tidpunkten fick alla de 4 mammor som jag pratade med åka hem en efter en. Där trodde jag att jag skulle rasa.. Och det enda jag kände var.. Nu orkar jag inte mer, nu orkar jag inte träffa nya människor mer, orkar inte lära känna nån mer nu, orkar inte berätta min historia. Det var tufft och jag trodde hela jag skulle gå sönder när jag stod där ensam kvar på fredagen.

Men även det överlevde jag.. Och jag visste.. Att jag skaffat mig vänner för livet!

4 kommentarer:

Lilli sa...

hej. vi bodde också på ronald huset, fast i linköping 2009. Våran 9 månaders dotter brände upp handflatorna på en ugnslucka. Bodde först på själva sjukhuset, men sedan så fick vi flytta ned till huset. det var just öppnat, och alla saker var inte ens på plats. detta var i juni och den officiella öppningen var i augusti. Är också överlycklig att det finns! Mer sådant!

Maddie sa...

Genom din berättelse börjar jag förstå hur viktigt det är med dessa hus! Att få vara bland människor som bättre förstår vad ni går igenom än de som inte är i det, även om det måste kännas jobbigt att lära känna människor som sen successivt försvinner så måste detta vara ett stort stöd.

Anita sa...

Hei

Jeg kom tilfeldig innom bloggen din via en annen blogg jeg leser. Så grusomt det er dere har opplevd!!! Har selv en liten jente på ca 2 år i huset og jeg VET hvor fort ting kan skje! Krysser nå fingrene for at alt vil gå bra med deres vakre og tapre lillebror! Tusen takk for at du deler med oss lesere. Det er utrolig sterkt gjort av deg, og det gir oss andre en liten "oppvekker" på hvor skjørt livet kan være....
Vil bare sende dere en million gode tanker og masse kjærlighet!!!

Varm klem og tanker fra Anita <3(Norge)

TuriOturen sa...

Lilli: Ja jag är sjukt tacksam för detta huset finns :D

Madeleine: Jag visste faktiskt inte ens vad bössorna på Mac donalds gick till innan jag hamnade i gbg. *skäms*
Men kommer aldrig mer gå förbi en sån bössa utan lägga pengar i den iallafall :D

Anita: Tack, Tack för att du läser :)