Under denna månaden som har gått, hade vi ju hoppats på att han skulle självläka av att få komma hem i hemmiljö. Men jag visste nog innerst inne att det inte var möjligt eftersom det sett ut likadant sen den 3 augusti. Vi har under denna månaden som gått velat fram och tillbaka om vi låta dem göra operationen eller om vi ska skjuta upp den en månad till för att ge han en chans att självläka lite till. Men egentligen när vi kommer till att skjuta upp operationen är det av rent egoistiska själ eftersom just operationen skrämmer livet ur mig och min man. Varför känns det inte som om vi inte tänker på Tims bästa om vi väljer att skjuta upp den. Det skulle innebära att det tog ännu längre tid innan han fick börja äta. Men samtidigt, just att vi vill skjuta upp operationen är för att vi är rädda om honom, vi tänker mycket på ärren som kommer bli.
Klart att inte ärren har någon betydelse egentligen så länge han lever, och han kommer ju att lära sig att leva med sina ärr. Men skit med, allt är jobbigt. Det spelar ingen roll hur vi beslutar att göra så måste jag börja inse att efter 5 mån så har han inte självläkt och jag tror precis som läkarana att han kommer inte självläka nu. Att ge det ännu en månad till vore bara till att lura oss själva. Men jag får sån ångest av att tänka på operationen. Min värsta tanke är att något ska gå fel. Att vi helt enkelt inte få åka hem med honom, utan att han helt enkelt inte ska klara sig ur denna operation.
JAG VET att jag inte får tänka så, men det är de tankarna som håller mig vaken nätterna igenom. Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur min tankebana.. jag måste försöka hitta ett sätt att intala mig själv att det ska gå bra, kommer gå bra för detta tar energin ur mig på dagarna. Samtidigt kan jag inte förstå varför de tankarna kommer tillbaka hela tiden. Det skrämmer skiten ur mig ordagrant. Jag kommer aldrig att överleva utan Tim. Samtidigt vet jag att läkarna aldrig skulle gjort operationen om det hade varit en fara för hans liv, för då hade de ju låtit han leva såhär, för såhär skulle han kunna överleva och få en bra liv ändå.
Skit jobbiga tankar!
Inlägg
3 kommentarer:
det här måste ju vara helt fruktansvärt jobbigt... Vad säger läkarna? Är det en väldigt svårt operation som kan ge mycket komplikationer? Det kanske är svårt att veta dock eftersom Tims fall är så ovanligt.
Jag tycker inte att du ska lägga skuld på dig själv för att du enligt dig är egoistisk. Självklart är du och din man förskräckta! Jag är så imponerad över er, tycker ni är fantastiska som kämpar på så bra.
När måste ni ge besked hur ni vill göra? Jag kan lova att Tim i alla fall kommer vänja sig fort vid sina ärr. Jag lever ju också med alldeles för många (även om de är självförvållade) och det lär man sig att acceptera :)
Kram, tänker på er. Har verkligen fastnat för den här bloggen.
Styrkekramar i massor till er alla!
Usch vad jobbigt med operation, men kan det inte vara så att värsta tiden är nu i väntan på den? Jag är helt på det klara med riskerna och det måste vara fruktansvärt för er i familjen att behöva gå igenom detta, men om operationen ändå måste göras kanske det är lika bra att den blir av direkt?
Lider med er! När sånt här inträffar gnager det i ens psyke! Stora kramar Stina!
Skicka en kommentar