Nu skulle han bli nersövd igen. Jag har skrivit detta innan, men skriver det igen. Man vänjer sig aldrig. Men denna gången var jag inte lika nervös över vad läkaren skulle berätta dagen efter. Jag visste ju att läkt är han inte och att det slutat fräta. Detta resultatet kunde ju inte bli sämre än förra. Det tog bara en timma sen ringde de från uppvaket, allt hade gått bra sa sköterskan. Nu kom vi till den eviga väntan tills dagen efter då vi skulle vårdplanerings samtal med läkaren.
Vi kom ner till avdelningen och Tim fick sin leksak eftersom han hade varit så duktig, fast tror nog hans pappa uppskattade den mer :-)
Under eftermiddagen kom läkaren in.. "Ville bara titta in och tala om att allt gått bra, det vi såg idag ser överförväntan bra ut, men vi pratar mer imorgon."
När läkaren säger så, då blir man så fruktansvärt glad. Den känslan går att bevara hur länge som helst. Det var ju detta vi väntat på i 7 veckor, nu fylldes man av hopp. Man kände att det fanns ett slut på detta elände. Vilket jag nu i efterhand fått lära mig att det livsfarligt att inge sig själv falska förhoppningar, för bakslag kommer så fort.
Inlägg
2 kommentarer:
Hittade hit till din blogg igår, när Bambi länkade till den. Jag vet inte vad jag ska säga och jag kan inte förstå... Kanske är det för mycket för att vilja förstå? Det är så hemskt det som hänt... Men nu ser det ju ut att gå åt rätt håll, att han håller på att bli bättre. Jag håller alla tummar för er. Massor med styrkekramar till er!! Tim är för övrigt jättesöt tycker jag!
fan va hemskt, läste lite runt i din blogg. stackare, jag håller också tummarna. finns här om du behöver nångon och prata med!
Skicka en kommentar