söndag 4 september 2011

När oturen var framme!

Jag har valt att börja blogga för att i första hand skriva av mig om den värld som jag utan föraning kastades in i. En värld som jag aldrig hade en aning om hur det är att vara mitt i. Den 17 maj iår svalde våran son på 1½ år ett batteri. Det satte sig i matstrupen på honom.

Händelsen: Detta hände vid sängdags, och först förstod vi inte att det var ett batteri han svalt när vi såg att han hade satt något i halsen, han började kräkas och man såg på honom att han började bli rejält medtagen. Efter ca 20 min såg min man att batteriet fattades i våran badrumsvåg. Och jag minns hur han frågade mig. "Vad händer om det är ett batteri han svalt?" Och min första tanke var direkt, Han dör. Vi ringde akuten och efter mycket, fick vi tills slut komma in så att de fick röntga honom och se ifall det satt ett batteri där, och mycket riktigt så hade det fastnat i matstrupen på honom. Efter en stund kom de tillbaka och förklarade att de måste söva honom akut och plocka bort detta batteriet på honom.

Jag minns att jag blev ganska chockad över att vi blev tilldelade ett rum på sjukhuset eftersom vi skulle få stanna kvar när detta var klart. Jag då hade nog inbillat mig att de skulle plocka bort det och att vi skulle få åka hem direkt. Även om jag förstod att det var allvarligt att han svalt ett batteri så någonstans intalade jag mig själv att det inte var SÅ allvarligt som jag senare fick upptäcka. Allt gick väldigt fort, och de timmarna vi fick sitta i väntrummet för att de skulle plocka bort batteriet kändes som en hel dag. När det började dra ut på tiden var man riktigt, riktigt orolig, en känsla som inte går att sätta ord på.

Tills slut kom de ut och sa att de inte kunde få bort det, de tankarna som snurrade i huvudet då går inte beskriva, vad händer nu? Oron blev enorm. När vi nästa gång fick se våran son låg han i resperator. Från att ha klättrat på borden en timme innan till det? Chocken var enorm, jag minns att sköterskorna var enormt snälla, de frågade om jag ville ha nått att dricka. Men den illamående jag kände då går inte beskriva. Efter en stund är det bestämt att våran son ska åka med ambulans upp till Drottning silvias barnsjukhus i göteborg. Vi skulle åka med bil efter. Nu hade vi inte sovit på 24 timmar, så min snälla mamma körde upp oss. Trötta och oroliga kom vi lagom fram till Göteborg när allt var klart. Vi kom till uppvaket, och där låg han våran älskade son.

Vi fick träffa läkaren och han sa att allt hade gått bra, efter 3 dagar på barnsjukhuset fick vi åka hem. Nu skulle han bara få äta flytande föda i 10 dagar. Jag minns att jag tyckte det var hemskt. Var jätteorolig för att han skulle hinna gå ner i vikt osv under dessa dagar. Om jag bara hade haft en aning om vad som skulle hända oss därefter..

4 kommentarer:

annah sa...

Har precis börjat läsa här men usch vilken skräck att vara med om. Ens barn är ju ens allt och att se dem må dåligt :( Ska läsa senare inlägg också, vill veta hur det går men vill skicka en stor styrkekram!

Susanne sa...

Hittade hit för ett par dagar sedan och läser ikapp med tårar i ögonen. Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas i mammahjärtat.
Kram!

Cissi sa...

Usch fy vad hemsk, dom är så snabba dom småliven och ibland har man inte en chans!
Men tur att lilleman LEVER :)
Nu måste jag läsa vidare...

silla sa...

Har precis börjar läsa ska läsa resten.. Men stackars liten..får tårar i ögonen när jag läser det..