måndag 12 september 2011

När flickornas sommarlov tar slut?

Jag visste ju att det skulle ordna sig om flickorna ville åka hem och börja sin skola men sina kompisar, få vara lite normala barn igen, eftersom jag har världens bästa mamma som till och med var beredd på att ändra sina egna arbetstider på jobbet för det skulle passa med flickornas skola.
Vi pratade mycket om det, och jag kände någonstans att det var viktigt för dem att åka hem. Stora tjejen skulle börja 5:an, och lilla tjejen 1:an. De var i en viktigt ålder båda två fast på två olika sätt.
Så efter mycket prat så bestämde vi att de skulle åka och börja skolan och gå där i 3 veckor och sedan komma till oss i en vecka och gå i sjukhusskolan då.

Det var två vecka kvar tills flickorna skulle åka hem och ångesten var enorm, för hur det än var så ville jag inte att de skulle åka, jag skulle sakna ihjäl mig efter dem, det var mycket för deras skull som man orkade stiga upp på morgonen och fortsätta kämpa. Det var enormt svårt och jag ville att deras sista veckor skulle bli så bra som möjligt. Vi bestämde lite olika aktiviter som vi skulle försöka hitta på innan de åkte hem. Egentligen tror jag inte att de for så illa av att spendera sin sommar i Göteborg, klart att de tyckte det var stundvis jobbigt att behöva vara på sjukhus så mycket, men de har fått möjlighet att göra saker de vanligtvis aldrig skulle fått gjort annars. Berättar mer om flickorna i ett annat inlägg.

3 kommentarer:

stina sa...

Stackars er och stackars flickorna! Det är ju så mycket nytt på en och samma gång... Hoppas ändå att de kan tycka det är lite roligt med sjukhusskola. Jag gillade det faktiskt när jag gick i en sådan här i Lund.

Ang det där med att inte ha en diagnos - fy fasiken vad det är jobbigt. Man blir helt enkelt inte trodd på riktigt och ibland undrar man om folk tror att det sitter i skallen på en... :-( Skönt att man inte är ensam, även om det är jobbigt för dig också! Stora kramar!

michaela sa...

sv: aaokej :) vad är det som är så bra med PLL enligt dig? :D

Pernilla sa...

Trillade in på din blogg av en slump.
Vilken drastisk förändring av era liv.
Du skriver så enkelt, gripande och bra. Tack för att du orkar dela med dig och bidra så att andra kanske slipper hamna i samma situation.
Ni låter som en stark, kärleksfull familj.
Efter att ha läst er histioria vill man bara veta vart den leder. Hejjar på er och önskar er allt väl.