Kärt återseende.

Nu skulle flickorna äntligen komma till oss i Göteborg. Det var blandade känslor från flickorna och eftersom jag inte kunde svara på hur länge vi skulle behöva vara där var det extra jobbigt för den äldsta som är i en känslig ålder. När man är 11 år vill man inte spendera sin tid på sitt efterlängtade sommarlov på ett barnsjukhus. Samtidigt som de självklart ville vara oss nära.

Den dagen de kliver in i sjukhusrummet glömmer jag aldrig, jag grät av glädje. Deras älskade lillebror blev så chockad, han hade nog inte förväntat sig att se sina systrar där. Den minen han gav kommer jag aldrig att glömma. Han skrattade och log hela tiden. Min mamma, min syster och min lillebror var med då, det var så mycket för han att han inte visste vem han skulle leka med. Han fick även flera påsar med nya leksaker från våra nära och kära som kunde hålla honom sysselsatt ett par dagar iallafall.

Det var första gången jag såg honom le och verkligen visa att han var nöjd på 2½ vecka. Mitt mammahjärta mådde bra för en stund, kändes som man kunde glömma allt för några minuter. Bara njuta av att han mådde bra, mina tårar kunde inte sluta rinna den dagen, men de rann mest av glädje.

Första natten på Ronalds med flickorna sov jag gott, jag sov hela natten för första gången på 2½ vecka. Sen började ångesten komma inför att vi var tvugna att fira midsommar med flickorna på sjukhuset. Hemlängtan började bli riktigt påtaglig.