Förhoppningar.

Sen vi fick beskedet att det såg fint ut när de var nere och tittade sist så trodde nog alla att han skulle själv läka. Det var därför läkarna vågade öka maten så mycket och alla var riktigt hoppfulla. Alla trodde att efter de varit nere denna sista gången när de skulle spruta in färg i matstrupen så var han läkt. Att efter det skulle han få börja äta och vi skulle vara hemma strax därefter. Det var aldrig på tal om.. "Vad händer om han inte är läkt". Läkaren menade att vi inte skulle vara så oroliga för att det kanske inte var läkt, för sist de var nere hade det börjat bli ärrvävnad.

Under dessa månader som vi gick och väntade på sista gången de skulle gå ner så byggde man upp ett slags hopp. Att han inte skulle ha varit läkt fanns inte, vi hade mycket goda förhoppningar om detta. Vi levde då i en låtsasvärld förstår jag nu. Men läkarna trodde ju också att han skulle varit läkt så det var inte bara vi. Tim hade varit jättepigg mot slutet, hostan hade avtagit, luften i påsen fanns det inget.

Så vi levde helt enkelt på hoppet, och att han inte skulle bli läkt fanns inte heller ens på kartan. Vi skulle snart få åka hem. Den känslan var så obeskrivlig. Vi skulle få åka hem iallafall till flickorna började skolan igen. Helt underbart, så underbart att det inte gå att beskriva med ord.