Fick en ännu större chock på uppvaket.

Nu var det dags för sonen att sövas ner, efter en hemsk natt med mycket lite sömn var det då dags. Vi fick följa med upp till narkos och genom en tillfällig pvk fick han sömnmedel, det är riktigt läskigt att se sitt barn somna mot sin vilja. Något man aldrig kommer att vänja sig vid, att lämna honom där i händerna på helt främmande människor är så jobbigt. Även om man vet att de tar hand om honom på ett bra sätt är det ändå så fruktansvärt jobbigt. Tårarna rann nerför kinden på mig och jag frågade mig själv hela tiden, vad hände? Hur kan jag ha kastas in i värld där jag inte har en enda aning om nånting, att få släppa sin egen kontroll så fullkomligt. Och det enda man kan tänka på är.. "Du måste bli bra, du måste klara detta".

När vi kom ner till avdelningen igen så kom sjuksköterskorna och sa att vi hade fått ett rum på Ronald Mcdonals hus som vi kunde bo på under våran vistelse på sjukhuset. Jag hade då faktiskt inte en aning om vad detta huset var. När vi klev in där kände vi oss ännu mindre för det var som att kliva in i ett palats. Vi fick en nyckel och de visade oss runt på rummet, och köket och resten av våningarna. Det var så himla fint, jag minns att där kände man iallafall en liten ljus glimt i allt det onda som hade hänt oss den sista tiden.

Efter ett par timmar, rejält långa timmar ringer de från uppvaket och våran son har kommit dit, vi är då välkommna att komma upp till honom. När vi ser honom denna gången har de satt in en peg i magen på honom, en cvk med näringsdropp, och en kissekateter + v-sonden som han redan hade. Jag minns bara alla dessa slangar och den sjuhelsike chock som kom. Min son som för så sent som en vecka sen var fullt frisk, låg här nu och sov och det enda man såg var bara dessa slangar. Klart man förstod att det var för hans bästa, men min värld fullkomligt rasade. Jag hade inte en aning om vad hälften av dessa slangar var bra för. För mig var detta riktigt skrämmande.

Vi fick komma ner till avdelningen igen för att vänta på ett samtal med läkaren, och vid detta tillfället visste vi knappt vad som gått fel, även om vi misstänkte vad som hänt med honom, visste vi faktiskt inte. När läkaren kom så berättade han att våran son hade ett 2 cm stort hål mellan matstrupen och luftstrupen som batteriet hade orsakat. Batteriet hade läkt i matstrupen på honom så ut hade det kommit en gas, gasen heter lut och är en mycket farlig gas som vräter sönder väldigt mycket på vägen.

Jag minns att jag undrade.. "Varför händer detta oss?" "Vad har vi gjort för att förtjäna detta?" Vi fick inte så mycket mer information än just detta, har nu sen förstått att läkaren talar om bitvis för oss under resans gång för att det inte ska bli för mycket att ta in. Batteriet hade då frätt sönder detta hål mellan matstrupen och luftstrupen, så all luft han andades in hamnade i magen och all vätska som han svalde hamnade i lungorna. Slangen i magen var till för att tömma magen på luft och slangen i näsan var till för att suga bort all slem, kissekarteten var bara tillfällig, och cvk var till för att ge näringsdropp igenom eftersom han nu absolut inte fick stoppa nånting i munnen och för att ge mediciner igenom eftersom vi nu skulle få vara på sjukhus länge. Detta fick vi då berättat för oss denna dag. Den informationen var så mycket att ta in att det bara snurrade i huvudet på oss. Vårat barn nu omgiven av slangar, ligger medtagen i famnen och det enda man ville hört var.. "Det går bra, han kommer att överleva". De orden kom aldrig...