En riktigt minnesvärd natt

När vi kom till akuten blev vi tilldelade ett rum ganska snart på sjukhuset. Detta rummet skiljde sig så mycket från det vi hade haft i Göteborg, detta sjukhusrum kändes verkligen som ett stelt sjukhusrum som det alltid pratas om. Jag kände mig så vilsen och så fruktansvärt liten. Där satt jag på en stol i rummet med ett riktigt, riktigt sjukt barn i famnen. Han grät så hysteriskt och jag har aldrig i hela mitt känt mig så maktlös. Det värsta var nog att man inte hade en aning om vad det var för fel på honom. Efter en lång stund, i varje fall kändes det som det. Kom det in en sköterska och jag fick dra min historia en gång till. Jo min son svalade ett batteri och vi har varit hemma från sjukhuset i ett par dagar. Men ikväll började han hosta och fick väldigt svårt för att andas. Okej.. Är han förkylad, kan hostan bero på det? Förkylad? Detta är ingen förkylning ville jag skrika.

Efter någon timma la jag mig i sängen med en så matt pojke så det fanns inte, färgen började försvinna i ansiktet på honom, och man kunde riktigt avläsa på honom hur dålig han kände sig, och säkert så fruktansvärt rädd. Magen började bli som en ballong på honom av all luft som samlades där. Han grät och skrek om vartannat, lugnade ner sig en stund, grät och skrek igen.. I ett par timmar. Tills slut blev han så trött och syret började sjunka. Det pep i maskinen och in springer det 3 sköterskor till, alla stod som frågetecken och undrade vad som hände med honom. Fram med syrgas och in kommer det 3 akutläkare, de beslutade sig för att göra en lugnröntgen.

Under lungröntgen var min son riktigt, riktigt rädd. Efter den kräktes han, men det gjorde bara han hosta ännu värre. Tillbaka in till rummet och sängen med syrgasen, runt oss nu stod 3 sköterskor och 3 läkare, och alla var lika frågande. Ganska tidigt på morgonen bestämde de sig för att skicka oss tillbaka till Göteborg med ambulans eftersom de inte hade kompitens att klara av vårat fall där.

På eftermiddagen var vi tillbaka i Göteborg igen. På något sätt kände jag mig nu trygg, jag hade varit där innan, kände igen personalen och läkaren och hittade runt om på sjukhuset. Vi fick göra en massa prover, ner till kontraströntgen. Och nu äntligen kanske vi kunde får veta vad det var för fel på våran son, vart på vägen det gick snett. Han som varit så pigg och klarat av detta så bra efter att ha svalt batteriet.