Dags att sövas ner igen.

Och så blev det dags att sövas ner igen. Vi fick följa med honom upp till det lilla rummet på operationsavd, in i detta rummet och de börjar förbereda honom för att sövas ner igen, denna gången gick det ganska smidigt eftersom han hade cvk. Efter en liten stund somnade han i mitt knä och man fick lyfta honom till sängen. Men en sak är säker, man vänjer sig aldrig. När jag gick ifrån narkosen rullade tårarna ner på min kind. Jag frågade mig ofta, "varför just han? Vad har han gjort för ont?"

Efter ca 1 timme ringde de och sa att vi kunde komma till uppvaket för att det var klart. En av de jobbigaste bitarna var nu att vi fick vänta så länge innan vi fick träffa läkaren, det lärde vi oss ganska fort. Att vänta.. att vänta på precis alla svar vi ville ha. På eftermiddagen kom läkaren.

Läkaren talar om att det nu har slutat fräta och att det inte är fara för hans liv längre. Jag minns den chocken som kom över mig. Fara för hans liv, hade det varit det? Jag var tvungen att fråga.. "Men har det varit fara för hans liv?" Och läkaren svarar.. "Oja, fram tills nu har han svävat mellan liv och död?" Jag funderade mycket dagarna efter detta samtalet. "Men varför har jag inte vetat detta?" "Har de sagt detta innan?" Har de sagt det och jag inte hört det?" Har de sagt det men jag inte tagit in det?" Har jag bara helt enkelt varit så trög så jag inte förstått?"

Ni i efterhand är jag iallafall glad för att jag inte förstått det, hört det eller tagit in det. För de 2½ första veckan var tufft som det var. Jag tror inte min kropp hade kunnat ta in den informationen just då, min kropp hade inte klarat att hålla sig på ytan med den informationen.

Mitt nästa mål var att flickorna skulle komma så vi fick vara tillsammans hela familjen.