107 dagar blev det på drottning silvias barnsjukhus i Göteborg. Det är ganska många dagar det. Att fullkomligt kastas in i en värld som man inte hade en aning om fanns var tufft, riktigt tufft. I 107 dagar gick man och väntade på samma ord.. "Det kommer bli bra". Det var ju tyvärr ord som inte kom. Jag litar på läkarna, jag vet att de är duktiga, jag vet att de kan sin sak annars skulle de inte gjort operationen. MEN min magkänsla känns inte bra, jag tänker hela tiden samma tankar.. "Tänk om nått går fel? Tänk om han inte överlever detta?" Jag vet ju att jag inte ska tänka så, men tankarna finns där ändå, hela tiden.. Precis hela tiden.
En annan jobbig sak är att vi ska tillbaka till Göteborg utan att ha en aning om hur det kommer att gå, hur länge vi får vara kvar denna gången. Det är riktigt, riktigt jobbigt att inte ha en aning om hur framtiden ser ut. Blir det 2 veckor, 3 veckor eller månad.. Kanske till och med 4 månader till. Även om jag själv tror att vi är hemma på mellan 4-6 veckor igen, så vet man ju aldrig..
Ibland önskar jag att jag fick se iallafall 5 min in i framtiden...
Inlägg
1 kommentarer:
Förstår att ovissheten är värst. Om ni visste vad ni skulle in i lite mer hade det varit lättare att hantera.
Tyvärr tycker jag sjukvården blir mer sån. Att de inte vill eller vågar ge några svar alls om de inte är helt säkra och det kan de ju aldrig vara.
Min syster har bott på de husen i Göteborg och jag lägger alltid en peng i bössorna när jag ser de. Jag har själv varit där och sett hur fint det är och hur mycket det underlättar för de familjer som har barn som behöver vård.
Hennes son föddes med fel på matstrupen. Den gick ner i lungan i stället så de fick gå in och ändra. För de gick det ganska smidigt ändå. Han har ett ärr under ena armen efter den operationen.
Styrketankar att allt går smidigt.
PS. Nycklarna kom fram efter ett dygn. Liten hade lekt med de och gömt de så klart. Nu ligger de säkert på en hög hylla han inte kommer åt.DS
Skicka en kommentar