Första besöket på sjukhuset.

Om vi går tillbaka ett steg, så långt som till uppvaket efter att de plockat bort det batteriet som satt fast i matstrupen. Där stod jag över den där spjälsängen som min son låg i med v-sond. Jag minns hur skrämmande jag tyckte det var med den där slangen i näsan. Jag förstod aldrig den nytta den skulle göra. Och för att inte tala om hur skrämmande det var att han hade en pvk som han fick sockerdropp igenom. För mig var det enormt skrämmande, det närmaste sjukhus vi har varit med våra barn har varit en speta under foten, eller vanliga förkylningar. När han låg där på uppvaket öppnades en helt ny värld för mig. Jag var jätterädd, och undra då hur rädd min älskade lilla pojk måste ha varit.

Jag minns när narkosläkaren sa att det gick bra att plocka bort batteriet och att det var väldigt svullet där det hade suttit. Och om ni har riktig otur så kanske han får sondmatas resten av sitt liv. De tankarna som snurrade i huvudet då går inte ens med ord beskriva. Jag tror aldrig jag riktigt förstod vad han menade. Vaddå sondmatas? Jag hade tusen frågor men det han sa sedan var bara, bäst att ni pratar med läkaren. Jag minns att jag samtidigt blev väldigt arg för att han svarade mig. Han kan ju inte säga en sån sak för att sen inte ens förklara vad han menade. Jag minns då att jag inte ens förstod skillnaden på narkosläkare och vanlig läkare. De hade ju samma kläder. Jag var så fruktansvärt förvirrad.

När jag sedan fick träffa läkaren och han talar om att det gick bra att ta bort batteriet och att det var en svullnad pga av att batteriet suttit så länge. Vaddå länge tänkte jag? 13 timmar, vi åkte ju direkt in till akuten. Men 13 timmar var mer än tillräkligt, 13 timmar låter ju inte så länge.

Men att han skulle få äta efter ett par dagar, de dagarna gick fort. Och den glädje jag kände när han sen igen fick dricka sin välling ur nappflaskan igen var enorm, jag minns att jag grät av glädje.

Under dessa dagar som jag och min man spenderade på sjukhuset var vi så chockade över att det faktiskt fanns människor som bodde där längre perioder med sina barn. Och vi frågade oss många gånger hur man klarar av nått sånt. Efter våra 3 dagar på sjukhus var vi så trötta att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Men vi klarade det, vi klarade våra 3 dagar och fick äntligen åka hem..

Ja om vi ändå hade vetat bättre. Ibland kändes det som om livet skrattade lite åt oss.

När oturen var framme!

Jag har valt att börja blogga för att i första hand skriva av mig om den värld som jag utan föraning kastades in i. En värld som jag aldrig hade en aning om hur det är att vara mitt i. Den 17 maj iår svalde våran son på 1½ år ett batteri. Det satte sig i matstrupen på honom.

Händelsen: Detta hände vid sängdags, och först förstod vi inte att det var ett batteri han svalt när vi såg att han hade satt något i halsen, han började kräkas och man såg på honom att han började bli rejält medtagen. Efter ca 20 min såg min man att batteriet fattades i våran badrumsvåg. Och jag minns hur han frågade mig. "Vad händer om det är ett batteri han svalt?" Och min första tanke var direkt, Han dör. Vi ringde akuten och efter mycket, fick vi tills slut komma in så att de fick röntga honom och se ifall det satt ett batteri där, och mycket riktigt så hade det fastnat i matstrupen på honom. Efter en stund kom de tillbaka och förklarade att de måste söva honom akut och plocka bort detta batteriet på honom.

Jag minns att jag blev ganska chockad över att vi blev tilldelade ett rum på sjukhuset eftersom vi skulle få stanna kvar när detta var klart. Jag då hade nog inbillat mig att de skulle plocka bort det och att vi skulle få åka hem direkt. Även om jag förstod att det var allvarligt att han svalt ett batteri så någonstans intalade jag mig själv att det inte var SÅ allvarligt som jag senare fick upptäcka. Allt gick väldigt fort, och de timmarna vi fick sitta i väntrummet för att de skulle plocka bort batteriet kändes som en hel dag. När det började dra ut på tiden var man riktigt, riktigt orolig, en känsla som inte går att sätta ord på.

Tills slut kom de ut och sa att de inte kunde få bort det, de tankarna som snurrade i huvudet då går inte beskriva, vad händer nu? Oron blev enorm. När vi nästa gång fick se våran son låg han i resperator. Från att ha klättrat på borden en timme innan till det? Chocken var enorm, jag minns att sköterskorna var enormt snälla, de frågade om jag ville ha nått att dricka. Men den illamående jag kände då går inte beskriva. Efter en stund är det bestämt att våran son ska åka med ambulans upp till Drottning silvias barnsjukhus i göteborg. Vi skulle åka med bil efter. Nu hade vi inte sovit på 24 timmar, så min snälla mamma körde upp oss. Trötta och oroliga kom vi lagom fram till Göteborg när allt var klart. Vi kom till uppvaket, och där låg han våran älskade son.

Vi fick träffa läkaren och han sa att allt hade gått bra, efter 3 dagar på barnsjukhuset fick vi åka hem. Nu skulle han bara få äta flytande föda i 10 dagar. Jag minns att jag tyckte det var hemskt. Var jätteorolig för att han skulle hinna gå ner i vikt osv under dessa dagar. Om jag bara hade haft en aning om vad som skulle hända oss därefter..

Följ min blogg med Bloglovin