Jag började blogga ganska direkt när jag kom hem, det var ett sätt för mig att hjälpa till att bearbeta allt detta, som ni förstått så självläkte han aldrig. Operationen är planerad den 30 september, så nu har vi bara ca 2 veckor till här hemma. Och ångesten är skitstor, jag kan inte sova ordentligt på nätterna även om jag trodde från början att det skulle underlätta med sömnen att få komma hem, men så var det inte. Jag vill verkligen inte att han ska göra den operationen. Vi har under hela 4 månaders tid på sjukhuset fått höra, Vi avvaktar med operationen för den är så riskfylld och omfattande. Och efter dessa ord så skrämmer det skiten ur mig. Men finns det absolut inget annat sätt så blir vi ju tvugna att gå igenom detta med.
De kommer att behöva öppna bröstkorgen på honom, och bara det känns för jävligt för att svära lite extra. Jag har försökt att intala mig i de 2½ vecka som jag varit hemma nu att det kommer att gå bra med operationen, men det känns inte bra, ingenting med att åka tillbaka till Göteborg under dessa omständigheter känns bra.
Nu kommer min blogg att fortsätta i dåtid, mina tankar och mina värsta fasor får ord, de ord man inte orkar uttala blir nedskriva, jag tror det är viktigt att skriva av sig, för sen känns det bra igen, iallafall i 5 min.
Vill samtidigt tacka för ni följt mig så här lång, även om våran resa tyvärr inte är slut än, men vi är hemma och det är viktigt, vi är samlade.
Inlägg
