fredag 28 oktober 2011

Ronald McDonalds, det andra hemmet!

Ligger på rummet på Ronald nu och går igenom dagen i huvudet. Vi fick vara hemma ca 8-9 veckor, underbart. Fast när vi klev in på sjukhuset och på Ronald kändes det som vi aldrig varit borta, kändes som vi gått och nött vägen i alla dessa veckor ändå. Fast i huvudet när jag varit hemma har jag ju fortfarande vandrat vägen mellan sjukhuset och Ronald.

Vi hade inskrivning, Tim blev verkligen så tillbaka dragen så fort vi kom hit, och även om han bara är 2 år tror jag han förstår. När vi gick till behandlingsrummet skrek han ajj, ont. Han minns.. Vi försökte lugna honom. Inte bara han som återupplivar sin mardröm igen. Jag tycker så synd om honom, att han ska behöva uppleva detta igen. Jag vill kunna byta med honom.

På måndag sker operationen om inget har förändrats, ser det likadant ut i matstrupen nu som i augusti blir den hemska operationen av!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det gör ont i mig när jag läser om eran lilla kille... tänk att olyckan kan vara framme så otroligt fort... Det är hemskt vad som kan hända, det kan ju hända vem som helst - tyvärr :(. Det som gör mest ont är att läsa att eran son minns allt det hemska, tänk om man kunde gå in i deras huvuden och bara göra allt bättre för dem. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag är gråtfärdig. Jag hoppas att allt blir till det bästa för er!! Många kramar genom cyberrymden till dig!!

Johanna sa...

Usch ja, vilken mardröm ni genomgår. Kan bara föreställa mig detta... :-(

Hoppas verkligen på miraker, tummarna håller vi för fullt här!!!

Många tankar till er

Anonym sa...

Har tänkt så mycket på er idag. Hoppas allt gått så bra det bara någonsin kan. Kom in på den här bloggen av en slump och är inne här ofta och tittar om du uppdaterat och berättat om hur det går för er. Lider med er för den tuffa period ni haft. Hoppas att det vänder nu!
Kramar.

Jessica - En flicka som är stark sa...

Tänker på er... <3

Från och med imorgon blir vi grannar...