En naken sanning..

En utav dagarna följde jag med svärmor upp till allum köpcenter i Göteborg. Det var så himla skönt att få komma ut och tänka på lite annat en stund. Att få andas frisk luft. När jag gick där på köpcentret så och plockade och titta på kläder som jag brukar göra. Gick jag mot barnavdelningen på hm. Hittade en fin tröja till Tim, höll den i handen, stannade upp och hängde tillbaka den. De tankarna som flög genom mitt huvud under de sekunder jag höll i tröjan var.." Vågar inte köpa den, tänk om han inte överlever." Och detta är en vecka efter att läkaren talade om att det inte var någon fara för hans liv längre.

Jag gick ifrån affären utan tröja.. Jag vågade helt enkelt inte köpa den. Jag tänkte hela tiden på att han kanske inte överlever, fast jag innerst inne visste att det gör han visst. Men det satt så hårt i mig att han under så många veckor svävade mellan liv och död. Att se sitt barn under de omständigheterna sätter så djupa spår och ärr i själen att det är omöjligt att sudda bort dem. Att inte veta hur framtiden skulle se ut var i det tillfället skitjobbigt. Även fast jag innerst inne visste att min pojk är en kämpe, han klarar detta.

Under denna perioden vaknade man ändå lite till liv.. Man tänkte, vi kan ju inte vara de enda som varit med om detta.. Vad hände med de andra? Hur lever de sina liv idag?