Under dessa månader som vi gick och väntade på sista gången de skulle gå ner så byggde man upp ett slags hopp. Att han inte skulle ha varit läkt fanns inte, vi hade mycket goda förhoppningar om detta. Vi levde då i en låtsasvärld förstår jag nu. Men läkarna trodde ju också att han skulle varit läkt så det var inte bara vi. Tim hade varit jättepigg mot slutet, hostan hade avtagit, luften i påsen fanns det inget.
Så vi levde helt enkelt på hoppet, och att han inte skulle bli läkt fanns inte heller ens på kartan. Vi skulle snart få åka hem. Den känslan var så obeskrivlig. Vi skulle få åka hem iallafall till flickorna började skolan igen. Helt underbart, så underbart att det inte gå att beskriva med ord.
1 kommentarer:
Jösses, vilken resa, och eftersom du skriver så bra så kan man känna lite lite lite av hur du känt/känner det, och önskar inget detta, inget barn, ingen familj...
Många kramar
Skicka en kommentar