Hem & tillbaka till sjukhuset igen.

Vi kom hem och allting flöt på bra. Våran största fasa just nu var att han skulle få äta välling i 10 dagar. Att han bara fick flytande föda de närmaste 10 dagar, för att sedan få börja om på nytt med riktigt mosad mat innan han kunde äta mat med bitar i. Det var precis som att få börja om. Man funderade mycket på framtiden eftersom läkaren hade sagt att svullnaden i halsen kunde bli en stor ärrvävnad och att han i framtiden kanske var tvungen att operera bort det för att det inte ska bli för trångt i matstrupen på honom när han äter. Man bar ju på oro hela tiden. Och det var ett passande för att han inte skulle stoppa någonting i munnen. Det som höll oss upp oavsett att vi fick ändra våran vardag lite var att han iallafall bara behövde ha det såhär i 10 dagar.

När vi var hemma delade vi upp oss så att han inte skulle vara med vid matbordet när vi åt eftersom han också ville vara med och äta, och det gick ju inte. Men det fanns ju tid till att sitta äta när han blev frisk tänkte vi. Vi kommer ju inte alltid att behöva ha det såhär.

När vi hade varit hemma i 2 dagar började han hosta gräsligt mycket när han drack. Läkaren hade ju sagt att om han började hosta skulle vi höra av oss. Vi ringde till Göteborg igen och förklarade att han hade lite hosta i samband med att han drack, men de tyckte vi skulle avvakta.

Senare på kvällen strax innan läggdags gav vi honom en flaska välling och hoppades på att hostan skulle ge med sig under natten. Men han klarade inte av att dricka välling, hostan blev så kraftig att han tillslut inte fick upp något slem alls som satt i halsen på honom. När han inte slutade hosta och istället blev helt blå i ansiktet fick vi ringa 112 som då skickade ut en ambulans.

Ambulans personalen beslutade direkt att de skulle ta med honom till akuten i jkp. Min enda tanke.. Bli frisk, va frisk.. Sen kom tankarna om vi säkert skulle få åka tillbaka till Göteborg igen. När vi kommer in till akuten blev det den värsta natt jag någonsin upplevt, denna natten fick jag och min son gå igenom själva eftersom min man fick vara hemma pga att flickorna inte kunde följa med pga skola och läggning.

Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma denna natten, att kastas så fullkomligt in i värld som du knappt ens sätt på tv:n, känslorna, oron, ångesten var så pass stark att man nästan går in i chockstadie, man vill inte inse hur nära det är att han inte överleva, den enda tanken man hade var, ÖVERLEV.. Du måste ÖVERLEVA detta, samtidigt som du inte har en aning om vad det är för fel på sin son, vad som hänt är nått så fruktansvärt hemskt. Allt detta pga ett jävla batteri.